|
Efter havsdjupens fantastiska skådespel framstod Zarastros palats som en liten och enkel plats. Allt var konstigt byggt för Effinidhi, runt och böjt. Pelarna var liksom vridna kring sig själva, valven inte cirkelformade utan hästskoformade eller spetsiga. Salarna var inte kubiska som i de kyrkor hon sett, utan avlånga, resliga, böjda, med gallerier och spetsiga kupoler. Men det var ändå ett hem, och runtomkring fanns det en fantastisk ö man kunde leka på. Här fanns det nya låtsasvänner, även om Zarastro sa att de inte alls var på låtsas. Här fanns delfiner och sköldpaddor, flygande sjöfåglar och vadande pelikaner. Har fanns Zarastro och hans familj.
De tre flickorna hette Fatima, Xana och Lilith. De var vackra barn, särskillt Xana, och Effinidhi fick genast börja ta hand dem. Fatima, den äldsta, var gammal nog att hjälpa till, och i palatset fanns också ett par andar som tjänare. Flickorna bodde i en egen del av palatset, harim, där de fick vara ifred. Det var något helt annat än för kvinnorna i Alphatia, som ständigt kunde få sina privata vrår invaderade av karlar som skulle ha mat, vatten, kärlek eller bara uppmärksamhet. Zarastro var ju flickornas far och Effinidhi hans slav, så han kunde gå in i ett harim där bara de bodde, men det skedde aldrig. Effinindhi gjorde aldrig misstaget att gå in i salema, männens del. Här på Zarastros ö, ärkemagikerns hem, fanns samma enkla regler som i resten av Zakhara, regler som gick bortom all magi. Effinidhi kände dem i benmärgen, och utmanade dem aldrig. Ville man umgås fanns det gemensamma salar, hallar och bibliotek. Snart var hon i full gång med studierna. Det var liksom självklart, på en sådan lärd plats blev böckerna bara en förlägning av det vanliga livet. I början läste hon på alviska, men barnen och andarna lärde henne tala midani fort och lätt, och Zarastro förhörde henne på språket, auktoriteterna, klassikerna och filosoferna.
Fatima, den äldsta flickan, var yngre än Effinidhi när hon kom dit, men med människors snabba mognad kom hon snart ikapp. De lekte i salarna tillsammans, de viskade hemligheter på sandstränderna och drömde sig bort till vackra prinsar i fjärran länder. De delade sysslor och nöjen, drömmar och tankar. Men Fatima kunde aldrig dela Effinidhis och Zarastros passion, deras magi. Effinidhi kunde visa och visa, men inte tända gnistan i hennes själ. Om ödet kastar en kniv på dig kan du fånga upp den på två sätt, i klingan eller i handtaget. Fatima växte upp till en kvinna, en framtida hustru och mor. Allteftersom åren gick, och hon växte ifrån Effinidhi, gled de också isär. De var fortfarande vänner, de kunde fortfarande öppna sina hjärtan för varandra, men när Effinidhi drömde om fjärran städer och spännande äventyr, drömde Fatima om man, barn och ett vacket hem.
Xana blev en vacker flicka som helt fångade sin faders hjärta. Redan som liten kunde hon få all uppmärksamhet, minsta gråt eller skratt förhäxade omgivningen. En sann Kizzil Bash, rödhårig och grönögd som i sagorna, säkert ödesbestämd åt en prins eller år själva kalifen. Hon visade tidigt talang för magi, men inte för studier. När Zarastro skulle förhöra henne lindade hon en lock av sitt hår och sin gamle far kring sina fingrar, och när han tyckte att hon ägnade för mycket tid åt sin spegelbild, glänste hennes stora ögon mot honom så, att han aldrig kunde få orden över sina läppar. Dessutom klarade hon sig ganska bra, hon var sin fars dotter och talangen fanns där, men hon gav inte sina skapelser substans, skenbilder och charm fick ersätta solid makt och kraft. Vad skulle hon med kraft, hon som vann allt med sin skönhet?
Det fanns bara en som kunde tävla med hennes skönhet på ön, och det var Effinidhi. Som små roade de sig med att klä upp sig tillsammans, kamma varandra, sminka varandra, låna varandras kläder och smycken och spegla sig tillsammans. Xana satt gärna i Effinidhis knä och lyssnade till berättelser om fjärran länder och prinsar, platser och personer hon själv knappt hört talas om. Men när Xana växte ikapp Effinidhi blev spegelbilden alltför lik, de var båda unga skönheter, och från att ha varit ett större och ett mindre barn som lekte tillsammans, blev de unga kvinnor som mätte sin skönhet mot varandra. För även om alver växer långsammare, växte även Effinidhi upp till en skönhet under de här åren, henne barnsliga lockar blev fylliga, hennes mörka hår rödblektes så att det inte längre var sammetsvart, utan som pyrande mörka kol, en solglimt kunde få glödens röda låga att blossa upp. Hennes kropp var inte längre ett barns, utan en flickas, med flickors fasta hull och graciösa former. Omgiven av två sådana skönheter kunde den gamle Zarastro bara sucka, men även om han aldrig tog Effinidhis oskuld, kunde han fortfarande ta i henne, kyssa henne, smeka henne och låta henne massera och värma hans gamla lemmar om nätterna på slavinnors vis. Xana däremot förblev oåtkomlig, orörbar och därmed ack så lockande. Ingenting kunde han neka sin vackra dotter. Men Xana såg det inte så, hon blev i stället svartsjuk på Effinidhi och den uppmärksamhet hon stal. Nu var de inte längre lekamrater, utan slavinna och härskarinna, och inget jobb var för smutsigt eller ovärdigt för Effinidhi när Xana fick råda.
Så småningom lärde sig Effinidhi att hålla sig i harim, där Xana var allt mindre, men där hon varesig fick träffa Zarastro eller några av deras fåtaliga besökare. Hon tog hand om lillflickan Lillith, lärde upp henne och uppfostrade henne bäst det gick. Det var inte lätt.
Lillith var den yngsta av flickorna, men bara något år yngre än Xana. Hon var för ung för att minnas sin mor, och Xana stal faderns uppmärksamhet, så Fatima och Effinidhi fick försöka uppfostra henne själva. Så fort hon kunde krypa började hon gömma saker, ringar, leksaker, mat. Hennes rum luktade ofta av någon gömd matbit som ruttande i sitt gömställe. Tidigt lärde hon sig att Effinidhi var slavinna och Fatima alltför proper för att hindra hennes eskapader, så ingen kunde hindra hennes infall. Hon försvann ofta, bara för att dyka upp någon dag senare, när hela huset vänts uppochner i letandet. Hon nöps och drog i hår och smycken och vägrade bli tillsagd, så till slut fick Fatima ge henne smisk. Hon skrek inte, bara stirrade på sin syster, på världen. Sedan gjorde hon aldrig så mer, hon blev mer raffinerad. Alla hemligheter luskade hon ut, varje försvunnen kakbit, varje olydig lek eller förstulen blick på de få pojkar som kom till ön. Snart vågade ingen av de andra flickorna säga åt henne eller skvallra på henne, för hon kunde alltid skvallra på dem. Nu kunde hon ostraffat lägga ormar i deras sängar och skorpioner i heras skor. Sina grymma lekar slutade hon med en efter en först sedan Zarastro kom på dem och straffade henne för dem, och det var sällan. Hon var kvick och rolig när hon ville, tyst och lydig när hon måste, tålmodig och flitig när hon kände att hennes makt växte. Hon läste och läste Zarastros böcker, ständigt törstande efter deras hemligheter. Hon fångade grodor och skar upp dem, jagade sländor och torkade dem på nålar, band andar och vred ur dem deras kraft och hemligheter. Hon odlade sin begynnande skönhet som man odlar en örtagård, med just de rätta växterna för alla behov. Även om hon inte tävlade med Xana i skönhet blev hon ett vackert barn, med mörka drag och blixtrande intelligenta ögon förvred hon synen på besökare långt innan hon själv kände något för deras skönhet.
För de var inte helt ensamma på ön i havet. Farahsti hade i uppdrag att hålla nyfikna och hjälpsökande borta, men inte vänner. Då och då kom besökare långt bortifrån, Zarastros kamrater från gamla äventyr, hans vänner och forna sudenter. De flesta var gamla, men några yngre. Alla brukade berätta om sina äventyr och om världen därute, långa historier om öden och händelser, fjärran städer och hemliga platser. Ibland hade de barn eller lärjungar med sig, lekkamrater åt flickorna att busa med, leka kurragömma med och växa upp med. Flickorna blev bättre och bättre på att bli funna på ensliga platser ju mer de växte upp och lärde känna ön. De visste at de inte kunde gå för långt, för öns andar vakade över dem med en faders vaksamhet, men ute bland dynerna och palmerna lärde de sig ändå om livet och drömde om kärleken. Andra besökare var jinner, fiskfolk och andar. Ibland kom också någon djärv fiskare som fått en särskillt fin fångst för att sälja. De var oborstade och fula i mun men roliga. Deras berättelser var inte om öden och hjältedåd utan om giriga köpmän, sura kärringar och sluga gubbar.
Så gick åren, och en lyclig barndom förvandlades för Effinidih till ett liv som tjänarinna. Det är här hennes historia verkligen börjar, det är här henes egna handlingar formar hennes öden. Men den historien får vänta till nästa kapitel. |
