|
Några dagar gick, och Eleni började få ont om mat. På stranden stod kvarglömda delar av bytet kvar, men började bli dåligt. Kamraterna åt blommor, blad och gräs. De hindrade henne aldrig att gå någonstans, men höll henne ständigt under uppsikt. De pratade ingen alviska och sällan och fåordigt till och med på sitt eget språk, även om de gärna sjöng vemodiga sånger långt in på natten. Ingen vuxen hade hon sett sedan festen, men nu kom en liten grupp ner för stigen. Det var det äldre paret från festen och de skred värdigt fram mot henne trots ålderns krämpor.
–Du har varit vår prinsessa och krönt våra segrare, vår gäst och vän.
–Vi rövade bort dig, men vi hedrar dig.
De talade i takt efter varandra, liksom i ett skådespel, först hon och sedan han.
–Du hedrade oss med din närvaro, glada över vår glädje, strålande i kraft.
–Vi tog dig med syfte, du är vår slav.
–Du bär på ett öde bortom vår ö, någon behöver dig, du skiner i mörkret.
–Vi ger dig i byte, mot förliga vindar.
Det här låter dåligt, de pratar om öde, om byte! Skall de offra mig till sina avgudar?
–Du får möta din herre, livstrådens upprätthållare, din nye far.
–Vi löser våra skulder, vår gäld är du.
Efter dessa mystiska ord tystnade de, och tittade ut mot havet. Eleni följde deras blick, och såg en fantastisk syn. Ut ur dimman kom ett ekipage, ev stor snäcka dragen av sjöhästar, med dansande havsnymfer runt omkring. Forsar av skum sprätte upp på båda sidor, och ekipaget rörde sig fortare än någon båt någonsin kunnat. Snart var det inne vid stranden, och kusken, en smal blå jätte, klev upp på stranden. Han hade vilt svart hår böljande kring axlarna och var smyckad med pärlor, snäckskal och korall.
–Marhaba! Lycka är med er, dödliga, för ni har äran att stå inför mig, Farahsti abd-Zarastro, havsdjupens härskare och pärlbäddarnas kejsare. Från denna dag kommer era liv att ha mening, i det att ni nu kan prisa min storhet. Med mig har jag den som är ännu mäktigare, min herre Zarastro, den vise, den fullkomlige! Han, inför vars blick stjärnorna bugar och som själva ödet skänkt sin gunst, på det att han må uppväcka andras avund. Så buga er, ni dödliga, och förbered er att möta världens ljus!
–Farahsti, din tok! Gudarna är nåderika och ödet allvetande, jag är bara en enkel slav inför dem! Ditt tal drar olycka över mig!
–Dessa barbarer och otrogna måste få veta vem de står inför, måste förstå och respektera din makt liksom jag förstår och respekterar dem. Dessutom har jag godheten att säga vem jag själv är, så att de kan säga till sina barnbarn ‘en gång i min ungdom träffade jag den ädle Farahsti, vars blåa rike spänner jorden runt. Nu är jag gammal, men han är ännu ung, och kommer att förbli ung när världen åldras’.
–Farahsti, din tok! Tyst med dig!
–Jag tystnar, men bara för att min store herre inte tillåter mig att vidare prisa honom så som han…
–Tyst!
Gubben som klev ur snäckan såg inte alls ut som ‘Han, inför vars blick stjärnorna bugar och som själva ödet skänkt sin gunst, på det att han må uppväcka andras avund’. Han såg ut som en snäll gammal gubbe, med stort vitt skägg och buskiga ögonbryn. Han var klädd i blått, skiftande i mönster och kalligrafiska tecken Eleni ännu inte lärt sig, och hade en blå turban på huvudet. Han plirade litet med ögonen, och även om han var allvarlig drog det ofta i mungiporna.
–Så det är dig minotaurerna jagat över halva världen åt mig? Seså, kom hit och hälsa, det är det minsta man kan begära efter allt besvär. Nåväl, du är ju en riktigt söt liten flicka. Alv, eller hur? Din själ verkar inte heller skadad av alla åren på Alphatia. Säg nu farväl till Minos och Medea, så far vi.
Eleni hade aldrig hört minoernas namn, och visste inte att det var titlar, Hon neg och tackade, men annars fick hon knappt en syl i vädret.
–Vad heter du då? 'Chleni? Det kan man ju inte säga på midani, de upplystas språk! Nå, så du talar inte midani? Det får vi rätta till. Vi måste också hitta på något nytt namn åt dig, tills vidare får du heta El-Saghiireh, den lilla. Kom upp i snäckan nu, så far vi iväg. Du skall få se så mycket på vägen, delfiner och sjöjungfrur, sjunkna skepp och skinande fartyg, att du blir alldeles förtjust!
–Min herre har förbjudit mig att tala, men min omtanke om hans värdighet tvingar mig att bryta denna order för att framhålla hur hedrad du är av att få sitta upp i den snäcka, som tjänar som fädmeldel för den store Zarastro och körd av ingen mindre än Farahsti, han som känner alla havsdjupens hemliga vägar och strömmar. Tag plats, och förbered dig…
–Tyst och kör, du son av en dao! Plåga oss inte vidare med ditt pladder! Kör, och må ödet besegla dina läppar!
I sällskap med två så pratglada farbröder som Zarastro och Farahsti förmådde Eleni inte annat än att lyssna. De älskade att bråka med varandra, och de älskade att överträffa varandra i vitterhet, klokhet, makt och ödmjukhet. Deras ödmjukhet var förstås av den typen som prisar talaren själv, medan den verkar ösa beröm över den som lyssnar, men roliga var de, och Eleni skrattade snart glatt åt alla deras tokigheter. Hon fick mycket riktigt se havets hemligheter, pärlbäddar och vrak, stormar och rev, sjöjungfrur och djuphavsbläckfiskar, men det blev liksom inte verkligt. Det verkade inte farligt när hon reste runt med dessa båda havets härskare, inför vilka själva havsvidundren bugade sig. Senare, på sina egna sjöresor, tänkte hon tillbaka på resorna med Zarastro, på alla problem han undvek bara genom sitt fantastiska rykte. Men nu var allt som en cirkus, en havets lekplats. Under resan, som varade flera dagar eftersom Zarastro var så road av att visa upp sin värld för henne, fick hon också sitt riktiga namn på midani, det namn hon blev känd under.
Farahsti kallade henne först al-effendah, härskarinnan. Men det verkade liksom fåningt på ett barn, och Eleni lärde sig inte att utala det. Hon blandade ihop det med Zarastros namn på henne, El-Saghiireh, och resultatet blev El-Effinireh och till slut bara Effinidhi. Zarastro tolkade det skrattande som ‘den lilla härskarinnan’, och så blev det. Inget namn egentligen, bara ett barns första försök att forma sig en identitet på ett nytt språk, men det satt där det satt och sedan var det för sent. Folk spår men ödet rår.
|
