|
Minotaurerna kom i ett skepp urholkat ur en enda jättestor trädstam. På sidorna stack det ut utriggare med åror som hindrade skeppet att välta, med ofta lutade det rejält. De stuvade sitt byte och sina fångar var de kom åt, och det blev mycket trångt ombord. De försökte inte binda någon, skrattande sa de att den som ville kunde simma iland. Ingen av fångarna utom Eleni var vaken när de lättade, och när de väl vaknade syntes bara toppen av Alphatias vulkaner över vattenytan. Ingen lämnade båten.
Eleni höll sig undan från de andra fångarna. De hade jagat henne och velat lämna ut henne med våld, nu ville hon inte hjälpa dem. De var rädda och ömkliga, medan hon tyckte resan var spännande. Hon hade aldrig varit ute på havet förut, men dess höga vågor och mäktiga vindar skrämde henne inte. I stället var hon fascinerad, ofta stod hon i fören och spanade ut över vågorna eller studerade ådringen i det enorma träd som var skeppets skrov. Något sådant hade hon aldrig drömt om. Minotaurerna var snälla om än buffliga. Det var som om all deras ilska gått åt i striden igår.
Ibland funderade hon över vad som hänt Mamma. Rhea hade varit hos Titas Hronis när de började leta efter henne, så hon hade knappast kunna komma undan. Sisådär en tio år av sitt liv skulle de nog ta från henne. Men det var ont om bra kanaliseerskor, så kanske skulle hon komma undan. Hon tänkte på vad eldpojken sagt att hennes mamma gjorde. Vad magikerna skulle ha lärt henne. “Han får dig att göra skogen tyst, får stenarna att sluta sjunga!”. På något sätt var det fel, fast hon visste inte hur. Hjärtat blev som en sten i kroppen, hon förhärdade sig och tänkte inte mer på Rhea om hon kunde undvika det.
Efter några dagar anlöpte den en ö med en stor hamn, där skickades de andra fångarna iland. På kajen stod massor av främlingar, några alver men mest vad som måste vara människor och dvärgar, och betraktade dem gillande. Det var liv och stoj, och litet skrämmande. Hon fick stanna ombord, och så seglade de igen.
Stämningen förändrades när de andra alverna försvann. Tjurmännen vårdade sig om sitt skepp och sitt yttre, de putsade och fejade med sina klumpiga nävar. Allt blev skinande blankt, och till och med seglet tvättades. Alla väntade på att få komma hem, och de seglade mot de öppna, vindstilla havet kring sin hemö. Nu fick de ro mest hela tiden, bara om morgnarna kom en bris, som snabbt lade sig igen. Det blev tryckande heta dagar, och havet ångade under den stekande solen. En morgon rodde de in i en stilla dimbank som låg över havet, de rodde i timmar genom de täta vita dimbankarna. Till slut kom en ö fram ur dimma, en ö alla minotaurerna betraktade med vördnad. Minos.
Det var en ö så olik Alphatia att Eleni aldrig kunnat tänka sig att det fanns sådana öar. Där Alphatia är karg och torr, var Minos grön och lummig. Gräset var grönt även nu mitt i sommaren, och flera av träden blommade. Dimbankarna som låg runt ön övergick i moln över själva ön, moln som då och då gled framför solen och spred en behaglig svalka. Eleni kunde till och med se en och annan bäck med vatten i.
De rodde in i en vik, drog upp skeppet på land, och började lasta upp sina skatter på stranden. De hade varit ute länge, och plundrat mycket annat än byn därhemma, för de lastade upp stora skatter i tyg, gods, silver och guld. Men även mat satte de fram, vin och kött, kakor och karameller de köpt eller rövat. Så satte de sig att vänta. Några började fridsamt tugga på gräset. Eleni blev lämnad i fred, ingen bevakade henne, men hon ville inte ge sig av ensam in på den stora okända ön. Timmarna gick och det blev skymning. Marken blev alldeles våt av dagg. Så hördes det sång inifrån land, kvinnoröster som höjdes i hymner till pris för bedrifter och hjältedåd. Ned för berget ringlade sig en låg rad av facklor, en procession av sångerskor som prisade hjältarna från havet. Det var människor, stora och kraftiga kvinnor i vida kjolar, med bar överkropp och utslaget hår. Deras mörka ögon blixtrade i fackelskenet, och deras bara hår och bröst glänste av olja. De bar blomsterkransar och blommor i håret och hade korgar med blommor de strödde omkring, gav till minotaurerna eller mumsade på själva. Processionen löstes upp, kvinnorna neg, minotaurerna knäböjde, och varorna inspekterades. Det var som en dans, allt var glatt men samtidigt på något sätt formellt, ett mönster som verkade ha upprepats gång på gång sedan tidens gryning. Historier berättades om heroiska bedrifter, även om Eleni inte förstod vad de sade. Så packades alltihop in igen, och processionen började gå tillbaka uppför berget. Nu leddes Eleni fram och fick gå som en del av bytet, hon blomsterpryddes och leddes i triumf mellan två kvinnor. Hon var inte rädd, bara fylld av förväntan. Alla var så lugna och värdiga.
Processionen gick långsamt och makligt upp i en dal, och kring midnatt kom de till passet. Det var en stor öppen däld, full av gräs och blommor. Nattfjärilarna surrade och ute i mörkret glimmade lysmaskar svagt. Fackelskenet reflekterades mot någonting vitt, en byggnad, nej bara en ruin. En pelare, en trappa, en avsats med en bänk, det var allt. Någon stack åt Eleni en limpa och ett krus vatten, så gick alla och la sig, utmattade. Ingen fest, inget stoj.
Tidigt nästa morgon var allt redan igång. Eleni satt uppe på ruinen, klädd i de finaste smycken, mantlar och kläder som fanns bland bytet. Hon kände sig nedlastad under all päls, brokad och sammet. Bredvid stod två gamla minoer, ett par som var vithåriga och tydligt åldrade. Deras hud var slapp och rynkig, deras gång stel. Eleni stirrade på dem, det var de första gamla hon någonsin sett. De log mot henne, och hjälpte henne göra sig i ordning.
Framför låg en rund öppen sandplan. Kring den stod minotaurerna och kvinnorna på var sin sida, med tamburiner, trummor, pipor och horn. Så kom en linje av blomsterprydda minotaurer ut på sanden, och började dansa. Det var en våldsam dans, vild och djurisk, och det stångades och tacklades friskt. Eleni blev litet rädd, men alla andra bara skrattade. Dansen fortskred, men det blev färre och färre dansande, den ena efter den andre föll av. Så var det till slut bara två, båda ståtliga tjurar med enorma horn. De utmanade varandra, de fintade och hötte, men de rörde knappt varandra. Båda glänste av svett. Kvinnorna hejade på, och upphetsningen i publiken var nästan lika stor som hos dansarna. I början var det mycket bröl, och skräniga instrument men nu var det tyst, man hörde deras klövar i sanden och deras häftiga andetag. Så plötsligt anföll den ene, han sänkte hornen till anstormning. Den andre, som var litet rödbrun i pälsen, stötte emot, men välte baklänges. Blod rann från hans sargade öra. Segraren reste sig stolt över arenan, bugade för Eleni och gick fram. Eleni fick en guldkedja att sätta kring hans hals, och så drog han sig tillbaka.
Nu var det kvinnornas tur. I procession kom de, blomsterprydda och uppklädda som igår. De hade sminkat sig, målat läppar och bröstvårtor röda, ögonbrynen svarta, fyllt håret med gnistrande stenar. Det såg vulgärt ut för Elenis alviska smak. Varje kvinna ställde sig på ett speciellt ställe, som hon inte lämnade under hela dansen. Deras dans var inte lika våldsam, i stället försökte de vädja till åskådarna att kasta blommor till dem genom leenden, blixtrande hår och fantastiska piruetter. De bar ormar med sig, och dansade med ormarna i håret, mellan brösten eller kring hals och armar. Snart vadade flera av dem i stora högar av blommor, vilket gjorde dansen mycket svårare. Några ylade i extas och slängde med huvudet. Andra kunde inte hålla balansen, utan kastade sig yra ut i publikhavet. Så tystnade musiken. Eleni fick en fjäril, som hon fick gå ut bland de dansande och släppa. Den fladdrade runt i den tysta ringen som sommarfjärilar gör, lockade av en den ena doften, en den andra. Så landade den på blomstergirlangen kring en ung flickas hals, och jublet visste inga gränser. Den segrande meneaden kom fram, och de två segrarna gick först i en ny procession, som fortsatte genom passet ner i den dimbeslöjade dalen på andra sidan.
Men här fick Eleni inte följa med längre. Unga flickor, nakna men med päls på benen och klövar som getter kom fram och höll henne kvar. När processionen drog fram hade flera av kvinnorna släppt sina stora kjolar, och under hade de också getben, ludna och beklövade. Så försvann de ner i dalen, och på platsen låg bara resterna av deras fest; det mesta av bytet verkade gått åt eller slängts villt omkring i gräset. Flickorna, som alla var bara barnen, ledde iväg Eleni, ner samma väg de kom igår. Nerifrån dalen hördes då och då brunstiga vrål och tjut. Eleni kännde spänningen i luften, men var för liten för att förstå vad den innebar. Det hade varit en fantastisk fest, men det var skönt att komma bort, ner mot den lugna stranden.
|
