|
Eleni var hemma och var sjuk. Hon hade varit sjuk ända sedan dagen då hon fick te hos den gamla gumman i backen, och mamma hade tröttnat på att vakta henne och till slut börjat arbeta igen. Gumman kom till henne, matade henne och tvingade i henne en hemsk medicin, men hon hade inte blivit bättre. Nu hade hon lyckats lura gumman och hällt ut medicinen i sängen. Det var blött och otäckt, precis som när hon kissade på sig när hon var liten. Hon hängde upp lakanet i solen, blev yr och gick tillbaka till sängen. Men gumman var borta, och hon kände sig inte fullt lika dålig som hon brukade göra på eftermiddagarna.
Mamma var vid tornet, så det var tyst i huset. Utanför hörde hon de andra ungarna leka och stoja, de kastade boll. Hon kände sig ensam, och tänkte på sina påhittade vänner där ute. Hon tänkte på hur det skulle vara när hon blev frisk, hur hon skulle dansa med dem på ängarna. Så var hon plötsligt där, det torra gräset knastrade under fötterna och hennes vänner var där, som flygande gräsfrön dansade de på vinden, som rök och eld spred de sig i gräset.
Plötsligt vaknade hon till. Det brann i lakanet hon hade hängt upp, små gröna lågor liksom dansade kring den blöta svarta fläcken som pyrde och fräste. Förskräckt slet hon ner lakanet och rullade ihop det för att kväva elden, nu skulle mamma bli arg! Men hon var yr, hon såg inte riktigt, röken var kväljande och luktade illa. Hon brände sig på det varma tyget och kastade det ifrån sig. Nä, nu ville hon inte längre, nu ville hon ha mamma här! Eller nån annan, vem som helst! Nån som är så liten skall inte behöva klara sånt här! Hon satte sig på ett hörn i rummet och grät, medan elden spred sig till gardinerna.
Eleni kände hon något varmt som rörde vi hennes axel. Hon tittade upp, och där stod en av hennes vänner som hon inte träffade så ofta. Han var av eld och rök, och det var bara när det brann någonstans långt från byn som hon hade sett honom förut. Eleni gav inte namn åt sina vänner, för dom var ju bara på låtsas, men hon blev glad över att se honom i alla fall. Hon gav honom en stor kram, och även om det brände litet, blev det bättre i alla fall. Han klappade henne och tröstade henne, men drog henne ifrån sig när hennes hår började ryka.
–Kom fort, vi måste härifrån! De onda häxan har skvallrat om dig för Titas Hronis, hans folk är snart här för att hämta dig! Vi måste bort!
Eleni förstod inte riktigt varför hon måste bort om länsherren ville prata med henne, mamma verkade gilla honom, men när han drog i hennes hand följde hon med. De sprang ut på baksidan av huset, och ner i kanalfåran som grävdes bara för några år sedan för att leda bort stormfloderna från bergen direkt ner i havet. Barn fick inte springa i kanalen, men Eleni struntade i det, för det var snabbaste sättet ner till havet. Hon visste väl att det bara var under rengtiden som den var farlig. Nu hörde hon rop inifrån byn, och över axeln såg hon bärstolen som kom in på torget, hon hörde hur folk frågande samlades på torget.
–Jag är Lyras Mithrades, lärling till Magi Titas Hronis, er länsherre. Jag är här för att hämta en av er, som skall föras till tornet för att prövas. Hon kanske kan få hedern att upphöjas till magikerståndet, så att hon kan dra ära åt vårt land och er by. Därför ber jag Eleni, dotter till Rhea kanaliseerskan, att komma fram.
Eleni stannade till och kikade genom en häck ner mot folksamlingen. Mitt på torget, ståtlig i sin toga, stod en ung man. Han bar en magikerstav och talade med myndighet till byborna, trots att de var mycket äldre. Han var stilig, och hon stannade för att titta på honom.
–Spring, spring, snart börjar de leta efter dig!
–Varför inte? Är det inte bra att vara magiker?
–Han gör dig precis som han, som mamma. Han får dig att göra skogen tyst, får stenarna att sluta sjunga!
Eleni tittade hänfört på pojken på torget, som kunde få resliga män i byn att buga bara med sin blotta närvaro. Han sa att hon skulle bli som han. Inte kunde väl det vara så fel?
Plötsligt gav hennes eldvän ut ett halvkvävt skri, och när Eleni vände sig om höll hon på att få panik. Genom kanalen vällde en mur av vatten, precis som när stormfloden kom. Men den kom nerifrån. Vågen svepte över eldpojken, kvävde honom, men vek undan så att hon själv inte sveptes med. Så svepte vågen förbi uppåt, och stannade och gömde sig bakom mammas hus. Eleni hade aldrig förut sett en våg som gömde sig, och var alldeles häpen. När den väl svept förbi var kanalen tom, bara litet fuktig. Eldpojken var borta, men han var ju bara på låtsas, han skulle säkert komma tillbaka.
–Ett fel har begåtts i bedömningen av flickan som barn, och hennes mor har i åratal gömt henne trots att hon uppenbart är magifödd. Snart är det för sent, snart kan hennes magiska kraft bara tas till vara genom offer! Ni bybor är lika skyldiga som modern! Man kunde tro att ni var gudadyrkare allihop! Om ni inte hittar flickan innan kvällen, får ni alla dela moderns straff!
–Trettio silvermynt till den som för flickan till vår herre!
Byälstens löfte satte fart på folk. Under rop och skrän gick de in i huset där Eleni bott. Några letade medan andra plundrade, och snart brann huset. Arga rop hördes från folk som försökte bära ut större möbler medan andra fortfarande rotade runt efter Eleni. Några kom upp på det platta taket, såg henne ligga i diket och pekade och ropade “där är hon!“, ”Jag vill ha pengarna!” och “fånga häxan!”. Eleni sprang för sitt liv, ner längs kanalen, med halva byn efter.
Den självsäkre unge Lyras Mithrades gick genom huset. Han drog livskraften ut saker som kom i hans väg, till och med ur elden som hotade att bränna honom, och lämnade bara ett svart damm efter sig. Som en av forntidens erövrande hjältar, tänkte han, medan han gick ut på baksidan. Så fick han plötsligt en flodvåg över sig. Han kunde inte röra sig, inte uttala en formel, inte ens andas. Det sista tanke han mindes efteråt var att han tänkt på hur absurt det var att drunkna i saltvatten, långt uppe på land.
Byborna följde glatt efter den unga flickan som sprang ner mot havet. Under vilda tjut och stojanden drev de ner henne mot stranden, därifrån fanns det ingen utväg. Nu tog de igen för allt hennes mor gjort, för hennes förnäma sätt och hennes rikedom. De visste också långt inombords att det var hennes mor som stal livskraften från deras land, bördigheten från deras åkrar och glädjen från deras liv. De visste att det var hennes arbete som förnekade dem deras fulla alviska livslängd. Även om de aldrig skulle våga säga det öppet, eller ens erkänna det för sig själva, tog de nu chansen att hämnas när den kom. De skulle fånga Eleni, och om flickan hade tur kunde hon överleva också. Men tur var ju just vad hennes mor stal från dem.
Eleni grät och kastade sig i panik ner på stranden. Hon visste vart kanalen ledde, och hon visste att det inte gick att fly därifrån. Men om hon försökt klättra upp över bankarna hade de fått fast henne redan där. Allt som fanns här var en böljande sandstrand, inga träd eller klippor fanns i närheten av byn. Här fanns ingenstans att gömma sig, ingenstans att fly, så hon kastade sig ner och bankade med nävarna i sanden.
Så kände hon en speciell doft, som av boskap,och ett par stora, starka händer som varsamt plockade upp henne.
De första byborna kom ner till stranden ur kanalen, precis den väg Eleni tagit. De blev stående, liksom förstenade. Andra kom fram bland buskar och fiskeskjul, längs stigen eller över stenarna. Alla blev de stående, stirrande ett par långa ögonblick. Sedan brölade minotaurerna, och byborna sprang skräckslagna upp på stranden igen. Efter kom ett dussin tjurhövdade rövare, med vild blick, hängande tungor och långa horn. Vrålande hötte de med sina dubbelhövdade yxor. De kastade sig efter byborna, men i sitt blinda raseri knuffade de mest omkull dem eller rammade hus och bodar. Bodarna förvandlades till flisor som singlade genom luften, putsen och leran i de vita lerhusen blev till moln av fint damm. Byborna ropade på Magi, sina beskyddare, och sprang efter Lyras Mithrades, men när de såg honom ligga genomblöt och avsvimmad i kanalen, gav de upp alla försök till motstånd och sprang omkring som får utan herde. Minotaurerna brydde sig inte om att slåss, de plundrade husen, bröt upp vintunnorna och ställde till en enorm fest på ruinerna. Deras djuriska närvaro förhäxade byborna, som snart deltog i orgien. Det var som en våg av den livskraft deras liv saknade kommit över dem, som om de ville ta igen allt de förlorat under en enda magisk natt. I de pyrande ruinerna pågick festen fram till soluppgången, då minotaurerna plockade upp de alver de ville ha som slavar, och lämnade resten utslagna. Elden i byn syntes ända till Titas Hronis torn, men ingen brydde sig om att undersöka saken, det var ju kanaliseerafton och månadens mana skulle sorteras.
Efteråt studerade Lyras Mithrades annalerna om minotaurer och förhörde byborna om vad de varit med om. Han läste om hur människorna på ön Minos en gång förolämpat Alphatias härskare, som förbannade dem genom att göra dem djuriska, slavar under sina lustar. Han läste om hur deras imperium föll sönder och deras magi försvann, men också om deras djuriska lustar och om hur de kunde få tillsynes klokt folk att tappa förståndet och dela deras orgier. Han läste Spiri Kaukos avhandling om hur man kunde utnyttja kraften i deras drifter i magiska syften, och den personliga otukt man då måste ägna sig åt. Så skrev han en rapport, och rekommenderade åtgärder. Han skulle själv ombesörja en straffexpedition, han skulle återuppväcka skräcken för Alphatia bland de djuriska minotaurerna. Efter tre månader kom svaret: acceptabla förluster av mana, ingen åtgärd nödvändig eller lönsam. Då hade han redan hittat ett nytt projekt att ägna sig åt, och den enda fråga som då och då kom tillbaka i hans sinne var: varifrån hade de en fått en vattenelementar? |
