|
Den lugna rösten var dov, sövande. Eleni följde lågorna med blicken och lät sig förföras av deras dans. I bakgrunden hörde hon fortfarande spåkvinnans röst, såg henne hälla något i elden som fick gröna lågor att slå upp. Men Eleni struntade i henne, det var elden som talade till henne, inte sierskan. Hon såg hav och öknar, hon såg svarta havsdjup och borgar som klängde liksom örnnästen på klipporna. Hon såg ryttare under en liggande måne. Men mest av allt såg hon ögon, ögon som tittade på henne. Mörka, ljusa, unga och gamla, det var som en hel värld gick förbi för att titta, bara på henne. Hon mötte deras blickar, hon försökte fånga Hans blickar, men istället fick hon kontakt med ett par gamla ögon, blåa, vänliga, med borstiga vita ögonfransar. Sådana ögonfransar hade ingen i byn, nej ingen alv över huvud taget. Det måste vara en människa…
–Hon är en stark unge, men det kan inte föra någon lycka med sig. Se som hon stirrar i lågorna. Det är bäst att du går med henne till slottsfogden redan idag!
Rhea, Elenis mamma, drog förskräckt barnet till sig och öppnade handen framför bröstet samtidigt som hon lät blicken glida från handen till sierskan. “Vi har inget öde annat än det vi skapar!” Eleni ryckte till och slets ur sina drömmar.
–Det tjänar ingenting till att göra den tomma handen, ungen är häxa så sant som jag är sierska. Lämna bort henne nu, så slipper du problem senare!
–Magikern som var här året hon föddes sade ingenting om det. Han undersökte henne särskilt, men sa bara att det var en fin unge med ett lyckligt öde!
–Viljan är vårt öde! Häda inte!
–Sa ingenting om någon magi! Även om ungen är magisk vill jag behålla henne så länge det går, jag vill att hon skall minnas mig, mitt enda barn! Du vet hur svårt det är att få barn nuförtiden, särskillt om man fött en häxa, som liksom drar kraften ur sin moders kropp. Och med mitt jobb, är det alldeles hopplöst!
Elenis mamma brast i tårar, så sierskan gick utan att ens få någon gåva. Hon var inte licensierad, så hon fick inte ta betalt. Men någon gåva brukade hon få. Men gåvan skulle säkert komma senare. Rhea var ju trots allt kanaliseerska åt Magi Titas Hronis, deras länsherre. Det gjorde henne rik för att leva i deras by, men fick folk att undvika henne. Desto större gåvor brukade hon ge, för att någon överhuvudtaget skulle besöka henne. Inte avundades hon Rhea hennes rikedomar, eller hennes faderlösa barn. Sierskan skakade på sitt flickaktiga huvud och gick muttrande därifrån. Som alla i trakten var hon alv, och såg ut som en ung mänsklig flicka snarare än en tant kring tvåhundra, men inombords kände hon sig gammal, gammal.
•••••••••••••••
Rhea hade mycket att göra men ändå ett behagligt jobb. Som kanaliseerska var det hennes plikt att gå runt och se på när de andra arbetade, att då och då besöka de vackra platserna runt byn eller klättra upp till ruinerna på den gamla borgklippan. Ibland fick hon göra expeditioner på flera dagar inåt land för att besöka någon däld bland bergen. Någon gång hände det fortfarande att hon fick instruktioner från herr Titas, men nu kände hon sitt distrikt så väl att hon själv insåg var mana fanns. Hon gick omkring med sin korg för blommor och stenar och sitt öppna sinne och samlade in mana åt sin magiker. En gång i månaden gick hon upp till hans torn och laddade ur, och han tog ifrån henne allt det hon samlat upp. Hon älskade att få komma dit upp, hon älskade hans beröring, känslan som uppfyllde henne för att sedan tyna ut och lösas upp. Hon älskade festerna efteråt, när hon och de andra kanalisatörerna åt, drack och slappnade av. De var alla litet druckna av den last av mana de lämnat ifrån sig, och vinet och maten gjorde alltid festen uppsluppen. Oftast hamnade hon i säng med någon, men det gjorde ingenting. Ingen kanalisatör kan få eller göra barn. Själv gjorde det henne ingenting, hon hade ju redan Eleni. Andra, som fått kallelsen som unga eller som själva var misslyckade magiker, kuggade från någon akademi, var bittra över sin lott. Men när de var tillsammans var de bland sina likar, de kunde prata fritt och dela känslor och erfarenheter. Nästa dag skulle de hem igen till sina distrikt, till mundanerna som varken kände eller förstod, så det gällde att ta vara på sällskapet under dessa korta stunder.
I början hade Rhea tagit med Eleni när hon gick till tornet för att lämna mana, men de andras svartsjuka blickar fick henne snart att sluta. I stället hyrde hon barnflickor, men de tog ogärna jobbet och slutade snart, trots att hon betalade bra. En kanaliseerska med barn, man hade aldrig hört på maken! Hon hade försökt skaffa sig en man, men även om pojkarna gärna följde henne hem ville de inte stanna. Alver älskar sina barn över allt annat. I en by som deras var familjen centrum, och familj kunde hon aldrig ge dem. Så Eleni fick vara ensam när hon var borta. Ungen klagade aldrig och var alltid glad när hon kom hem, så med tiden tänkte hon inte på det.
•••••••••••••••
Eleni lekte inte så mycket med de andra barnen. Mamma sa att det var för att hon var dotter till en kanaliseerska, så hon var finare än de andra i byn. Men Eleni tyckte att de andra undvek henne, och ibland såg hon mödrar prata med sina barn om henne, eller göra den tomma handen. Men det gjorde ingenting. Hon sprang och lekte bland klipporna vid stranden, strövade under de ensliga pinjerna bland ruinerna uppe på klippan eller lyssnade på vinden över havet. Lekkamrater hade hon också, även om de inte var verkliga. För ingen annan som hon pratade med hade någonsin lekt med strandvindarna eller vågorna, ingen trodde på att stenarna gissade gåtor och elden spelade luffarschack. De sa att det inte var verkligt, så då var det väl bara på låtsas. Men ensam var hon inte.
Ibland följde hon med mamma på promenader ute i landskapet, men det var aldrig lika roligt som när hon var ensam. Först verkade allt bra, på håll kunde träden, bäckarna eller klipporna se pigga och glada ut. Men när de kom fram somnade de, blev tröga och tråkiga. Ibland när hon visade mamma till någon särskilt rolig plats visade det sig att alla hennes vänner där sov, och de vaknade inte på flera veckor. Så Eleni slutade gå med mamma och strövade själv, ensam med sina låtsasvänner.
•••••••••••••••
Den gamla sierskan satt på sin trapp och tittade ut över den steniga dalen. Hon bodde ensligt och svårtillgängligt, på ett ställe dit man bara kunde komma och man kände stigarna genom de vassa klipporna runt omkring. Till och med djur brukade bryta benen och dö i trakten, och hon hade hängt upp ett par djurskallar kring sin hydda som souvenirer, de fick henne att känna sig bra. Kanske var de magiska, hon hade aldrig fått någon riktig utbildning, så hon kunde inte säga säkert. Trakten var i alla fall så otillgänglig att de förbannade kanalisatörerna aldrig kom hit, så här fanns det litet kraft hon kunde leva på. Kraft som lät henne leva de utvalda alvernas långa liv utan att släckas ut i förtid, som fåren i byn. Hon ville leva, hon ville vara ung för evigt som alverna i tidens gryning, men då behövde hon mana.
Ute bland stenarna såg hon någon röra sig. Det var ett barn, men hennes gamla ögon hade svårt att se vem det var. Hon suckade över sin tilltagande skröplighet och bröt av en av fjädrarna som hängde i hennes långa hår. Den instängda kraften kom över henne som en frisk vindpust. Nu såg hon, men bara för en liten stund. Ja, det var ett barn, en vacker flickunge. Var hade hon sett henne förr? Javisst, det var Rheas unge, hon som var magifödd. Och hon gick runt bland stenarna, från den ena till den andra, och liksom pratade med dem. Attans, hon gick längs en av de hemliga stigarna. Och där hoppade hon över gropen som det tagit så lång tid att gräva, gropen där Zeuxis hund gick ner sig och spetsades på pålarna. Förstrött klappade hon hundskallen på väggen bredvid sig. "Skall hon få komma förbi ostraffat där du offrade livet? Nej, jag tänkte väl det!" Ungen talade med stenarna, och hon skulle komma fram till huset. Vad skall väl en gammal älva göra för att få vara ifred? Och inte hade mamman kommit ihåg att ge henne någon gåva för allt hennes besvär och alla hennes goda råd. Otacksamma slampa. Men nu fick det minsann vara nog…
|
