User:TexaS/Riddarens berättelse

This is a translation to swedish of The Knight's Tale by Geoffrey Chaucer.

My intent is to write a slightly shortened version into a book that could be brought to LARPs. (Or even re-enactments of the 15th century.)

This is a work in progress.

Riddarens berättelse

Här begynner Sagan om Riddaren

Del I

Iamque domos patrias, Sithice post aspera gentis prelia, laurigero, etc.

859

En gång i tiden, som gamla sägner säger oss,

Fanns en hertig som hette Theseus;

I Athen var han herre och regerade,

Och i sin tid så stor erövrare

Att större under solen man ej funnit.

För många rika länder hade han vunnit;

Med sin ridderlighet och visdom,

Han besegrade Amazonernas rike, som

En gång i tiden kallades Scithia,

Och gifte sig med drottning Ypolita,

Och tog henne till sitt land hemåt

Med mycket ära, pompa och ståt,

Och även, Emelye, hennes yngre syster.

Och så med seger och fest så yster

Lämnar jag denne ädle hertig som till Athen rider,

Och hela det följe som vid hans sida strider.

Och särskilt, om det ej vore för långt att höra

Skulle jag till fullo beskrivit för edert öra

Det maneer hur regenten av Amazonerna vanns

Av Theseus och hans ridderliga glans;

Och de stora slag som stod att se

Mellan Athen och Amazonernas armee;

Och om Ypolitas belägring,

Scithias fagra, modiga drottning;

Och bröllopets fest,

Och hemkomstens storm;

Men endast detta omnämnande får räcka.

Jag har ett stort fält att täcka,

Och svag är oxen för min plog.

Min historia är lång nog.

Jag vill ej hindra någon i detta sällskap/grupp/trupp;

Låt var man få berätta sin saga i tur,

Och vi ska se vem som middag vinna

Och där jag lämna, ska jag begynna

893

Denne hertig jag berättat om,

När han nästan fram till staden kom,

I sin stora stolthet och all sin prakt,

Han kastade en blick åt sidan och märkte att

Där, vid vägen knäböjandes

Kvinnor, två och två, följandes

En efter en annan i klädedräkt svart;

Men sådan gråt och jämmer de gjorde att

I denna värld finns inget väsen levande

Som hört värre klagosång och ve;

Och denna gråt, skulle aldrig upphöra

Förrän de hans tömmar röra.

905

"Vad för folk är ni som när jag kommit hemåt

Så stör min fest med (eran) gråt?"

Sade Theseus. "Har ni så stor avund av äran

Att ni gråter med stor förfäran?

Vem har er sårat eller förorättat?

Och säg mig om det går att få mättat/rättat

Och varför är ni klädda i svart?"

912

Den äldsta kvinnan av dem talade

Hon svajade med så dödligt anlete

Att det var sorgligt att höra och se

Hon sade, "Herre som lyckan givit seger

Och så som erövrare lever,

Din ära och heder är ej vår sorgs källa,

Men vi ber om att till vårt bistånd dig ställa.

Hav förbarmande för vår olycka/bedrövelse/sorg och nöd/bekymmer/svårighet/trångmål!

En droppe ömkan för er ädla skull, gentillesse/nobility

Låt falla över oss stackars kvinnor,

För, säkert, min herre, finns ingen bland oss

Som ej varit hertiginna eller drottning.

Nu är vi arma krakar, som lätt ses,

Tack vare Forturna och hennes falska hjul,

Som ser till att ingen egendom består.

Och säkert, herre, på att er finna,

Här i detta tempel till mildhetens gudinna

Har vi väntat i hela fjorton dagar.

Nu hjälp oss, som ni kan, om ni behagar."

931

Vi, stackare, som gråter och beklagar oss,

Jag var en gång fru till kung Cappaneus,

Som dog vid Thebes, förbannat vare den dagen!

Och alla vi som är i detta skick

Och för denna klagolåt,

Vi förlorade alla våra män i den staden,

När belägringen låg runt om.

Och nu, den gamle Creon -- woe oh woe! -- ( -- weylaway! -- )

Som nu herre över staden Thebes är,

Fylld med ilska och elakhet och misär,

Av illvilja och tyranni,

För att vanhedra de döda kropparna

av våra herrar som dödats,

Har kropparna i en hög samlats,

Och tillåter dem ej alls,

Att varken begravas eller brännas,

Utan att ätas av hundar av nid.

Och med dessa ord, utan att ödsla tid,

Föll de alla till marken i gråt,

"Hav förbarmande för oss stackare och låt

Vår sorg bli ditt hjärtas betvingare."

Denne blide hertig satt av sin springare

Med medlidsamt hjärta, när han hörde deras tal

Han trodde hans hjärta skulle brista

När han såg dem så eländiga/ynkliga och beklämda/olyckliga/missmodiga

Som en gång haft så högt stånd

Och i sina armar han fångade dem alla

Och tröstade dem med välvilja

Och svor sin ed, då han var en sann riddare

Att han allt i sin makt skulle göra

För att å dem på tyrannen Creon hämnas

Att allt folk i Grekland skulle höra det nämnas

Hur Creon av Theseus behandlats

Som hade sin död förtjänat

Och omedelbart, utan väntan

Visade han upp sitt baneer och red

Mot Thebes med hela armeen

Han skulle ej gå eller rida närmare Athen

Ej heller vila för ens en halv dag

Den natten sov han i fält / härtåg

Och skickade omedelbart drottning Ypolita

Och Emelye, hennes vackra, unga syster

Till Athen för att där bo

Iväg han red, Det finns inget mer att förtälja

975

Den röda statyn av Mars med spjut och sköld

Lyser så på hans vita baneer

Att alla fält runt glittrar

Och vid sitt baneer bar han sin vimpel

På vilken, av rik guld var broderat

Minotauren han besegrade på Creta

Så rider denne hertig, så rider denne erövrare

med sin ridderliga armee

Tills han nådde Thebes och satt av

Graciöst på ett fält där han tänkte slåss

Men för att endast nämna det kort

Creon, som var kung över Thebes

besegrades och dräptes modigt på ridderligt vis

I öppet slag, och armén sattes i arbete

Och genom stormning togs sedan staden

Och rev ned både vägg, balk och taksparre

Och han gav tillbaka till kvinnorna

Benen av deras män som dräpts

För att begrava, som var tradition

Men det skulle ta för lång tid att beskriva

Det stora ståhej och sorg

Som kvinnorna gjorde vid bränningen

Av kropparna och den stora heder

Som Theseus den nobla erövraren

Gav kvinnorna när de lämnade honom

Men jag tänker nämna det kort

1001

När denne Theseus, denne hertig, ytterst värdig

Hade dräpt Creon och därmed striden om Thebes var färdig

Tog han sin natts sömn fortfarande på slagfältet

Och gjorde som det behagade honom med landet

Att söka i högarna av döda kroppar

Att ta deras rustning och klädeslappar kläder

Plundrarna slet och jobbade hårt alteration of earlier scavager, from Anglo-French scawageour collector of scavage

(duty collected from non-resident street merchants), from skawage scavage, from Middle French dialect (Flanders) escauver to inspect, from Middle Dutch scouwen; akin to Old English sceawian to look at

Efter slag och förlust

Och det föll sig så att i högen av kroppar de fann

Genomborrade av månget smärtsamt sår

Två unga riddare, sida vid sida | Båda med samma vapenmärke, rikt utsmyckat

Av vilka Arcite hette en

Och den andre Palamon riddaren

Ej fullt levande, men ej heller fullt döda

Men av deras vapenmärke och utrustning

Kände härold igen dem särskilt

Då de var av kungligt blod

Av Thebes och födda av två systrar

Plundrarna hade dragit dem ur högen

Och bar dem försiktigt in i Theseus tält

Och han sände dem snart

Att sitta fängslade i Athen

För evigt - han godtog ingen lösen

1025

Och när denne värdige hertig så gjort

Tog han sin armé och red hem fort

Som erövrare blir han med lagerkrans krönt

Och där lever han lycklig med heder belönt

I resten av sitt liv. Vad behövs sägas mer?

Och i ett torn i vånda och bedrövelse

Denne Palamon och hans kamrat Acrite

För evigt; inget guld kan lösa dem

1033

Så passerar år för år och dag för dag

Tills det föll sig en morgon i maj

Att Emelye, som var vackrare att se

Än liljan på sin gröna stjälk

Och fräschare än maj med nya blommor --

För med rosors färg tävlade hennes ton

Jag vet ej vilken som var den finare av de två --

Före dagen begynt, som hon brukade

Var hon uppstigen och redo

För maj har ingen lättja på natten

Årstiden sporrar var blitt/milt hjärta

Och får det att vakna ur sin sömn tvärt

Och säger "Stig upp, och iaktag."

Det fick Emelye att minnas

Att hedra maj, och stiga upp.

Hon klädde sig glatt, så att säga

Sitt gula hår flätades till en fläta

I nacken en yard lång, skulle jag gissa

Och i trädgården, till den uppgående solen

Går hon runt som hon vill

Hon plockar blommor, blandat vitt och rött

Att göra en subtil girland för sitt huvud

Och som en ängel sjöng hon himmelskt

Det stora tornet som var tjockt och starkt

Och var kastellets/fästningens huvudsakliga befästning

(Där riddarna hölls fångna

Vilket jag nämnt och skall berätta)

Var bredvid trädgårdens mur

Där Emelye gick i välbehag

Solen sken och morgonen var klar

Och Palamon, denne bedrövade fånge,

Som brukades, med sin vakts tillåtelse

Hade stigit upp och strövade i en kammare högt upp

Från vilket han kunde se hela den förnäma staden

Och även trädgården, full av gröna grenar

Där den fräscha Emelye den skinande

Gick sin gilla gång och strövade omkring

Den bedrövade fången, Palamon

I kammaren strövar fram och tillbaka

Som för sig själv beklagade sin olycka

Att han fötts, han ofta omtalade "Tyvärr!"

Och så hände det sig av tur eller slump

Att genom ett fönster, med tätt galler

Av järn stort och kantigt som en bjälke

Fångade hans öga Emelye

Då bleknade han och utbrast "A!"

Som om han stuckits i hjärtat.

Vid det skriket störtade Arcite upp

Och sade "Min Kusin, vad plågar dig,

Som är blek och ser död ut?

Varför skrek thou du? Vem har förargat dig?

För Guds skull, hav tålamod

Med vårt fängslande, för det finns inget annat.

Ödet har givit oss denna motgång.

Någon ondskefull aspekt eller läggning

Hos Saturnus, genom ordningen hos himlakroppar

Har givit oss detta, trots att vi svurit annorlunda;

Så stod himmelen när vi föddes.

Vi måste uthärda det; Så är det, kort och gott."

1092

Denne Palamon svarade sade till svar

"Kusin, sannerligen, angående denna åsikt/uppfattning

Thow Du har en enfaldig föreställning/uppfattning

Detta fängelse fick mig ej att skrika

Men jag orsakades just smärta rakt i ögat

Vidare till mitt hjärta, så det leder till min död.

Fägringen hos kvinnan jag ser

Där borta i trädgården strövandes runt

Är orsaken till mitt rop och min bedrövelse.

Jag vet ej om hon är kvinna eller gudinna,

Men det är säkert Venus, gissar jag."

Och med det föll han till sina knän,

Och sade, "Venus, om det är din vilja

Att förklä dig i denna trädgård

För mig, bedrövade, hopplösa varelse,

Hjälp mig ur detta fängelse att fly.

Och om det är så att mitt öde är sådant

Att av evig förordning dö i fångenskap,

Hav medlidande för vår ätt,

Som bragts så lågt av tyranni."

Och Arcite vid det ordet såg

Var kvinnan strövade runt,

Och den synen sårade honom svårt,

Arcite smärtades lika, om ej mer.

Och med en suck sade han ömkligt,

"Hennes friska skönhet dräper mig plötsligt

Hon som strövar där borta;

Och om jag inte får hennes förbarmande och hennes ynnest/gunst,

Så är jag så gott som död; det finns inget mer att säga."

1123

Denne Palamon, när han hörde dessa ord,

Stirrade argt och svarade,

"Säger du detta ärligt eller på skoj?"

"Nej" sade Arcite, "Ärligt, vid min tro!

Gud hjälpe, Jag har ingen lust att skoja."

1128

Denne Palamon rynkade pannan.

"Det är," sade han, "dig ingen ära

Att vara falsk eller att föråda

Mig, som är din kusin och din bror,

Svurna, i sanning, till varandra,

Att aldrig, trots smärtsam död,

Så länge vi lever,

Ska ingen av oss i kärlek hindra den andre

Ej heller i annat, min käre bror

Snarare skall du främja mig

I alla sätt som jag skall hjälpa dig --

Detta var din ed, och även min, säkerligen;

Jag vet att du inte vågar förneka det.

Du är min pålitlige conseil, utan tvekan,

Och nu skulle du svekfullt förbereda

Att älska min mö som jag älskar och tjänar

Och alltid skall till mitt hjärta stannar.

Nej, säkerligen, falska Arcite, det skall du ej

Jag såg henne först, och berättade min olycka/bedrövelse/sorg

1147 Som min conseil / confidant och svurna broder

Att hjälpa mig som jag tidigare sagt.

För du är bunden som riddare

Att hjälpa mig, om det står i din makt,

Annars är du falsk, må jag säga."

1152

Denne Arcite full av stolthet sade igen:

"Du skall," sade han "snarare vara falsk än jag;

Och falsk är du, säger jag rakt ut,

För som käraste älskade jag henne före dig.

Vad ska du säga? Du vet ej ännu nu - Show quoted text -

Om hon är kvinna eller gudinna!

Din är en känsla/affektion av gudfruktighet/helighet/fromhet/andlighet,

Och min är kärlek till en varelse;

Om vilken jag berättade i detalj

För min kusin och min svurna broder.

1162

Förmodat att du älskade henne först

Känner du inte till vad de gamla prästerna/lärde säger

Att 'Vem ska ge en älskare lag?'

Kärlek är en större lag, enligt mitt huvud

Än vad som kan bli given någon världslig man

Och därför är lag och sådana påbud/kungörelser/dekret/förordning

Trasiga var dag för kärlek på alla sätt.

En man måste älska, trots alla försök

Han kan den ej fly, utom genom döden

Vare sig hon är ungmö eller änka eller fru

Och det är ej troligt att du i hela ditt liv

Kommer stå i hennes gunst, ej mer än jag

För som du vet till fullo, säkerligen

Är du och jag (för)dömda till fängelse

Evigt; Inget lösen kan hjälpa oss

Vi strävar som hundarna efter benet;

De stred hela dagen och deras lott var intet

Det kom en drake när de var så arga

Och bar iväg benet mellan de båda.

Och därför, vid kungens hov, min bror

Var man för sig själv, där finns ingen annan.

Kärlek, om det dig behagar, för jag kommer alltid älska

Och så är det, käre bror.

I detta fängelse måste vi uthärda

Och var och en ta sin chans.

1187

Stor och lång var trätan mellan dem

Om jag hade fritid för att säga (allt)

Mer än bara i effekt. Det hände på en dag

För att berätta så kort jag kan

En värdig hertig som hette Perotheus

Som var vän till hertig Theseus

Sedan den tid de var små barn,

Hade kommit till Athen för att sin vän besöka,

Och för att roa sig som han brukade göra;

För i denna värld gillade/tyckte om/älskade han ingen man så

Och han (Thesseus) älskade honom lika ömt tillbaka.

Så väl tyckte de om varandra, som gamla böcker säger,

Att när en dog, så sant som sagt,

Gick hans vän och sökte honom i helvetet -

Men den historien vill jag inte skriva dit.

Hertig Perotheus älskade Arcite,

Och hade känt honom i Thebes år efter år,

Och till sist efter begäran/anmodan/uppmaning/anhållan och bön

Från Perotheus, utan något lösen,

Hertig Teseus släppte honom ur fängelse

Fri att gå vart han än må välja,

På det sätt jag ska förtälja.

1209

Detta var överenskommelsen, för att skriva rakt på sak

Mellan Theseus och denne Arcite:

Att om det var så att Arcite hittades

Någonsin i sitt liv, dag eller natt, vid något tillfälle

I något land tillhörande Theseus

Och han greps, koms det överens

Att med svärd skulle han förlora sitt huvud.

Det fanns ingen annan utväg eller sätt

Utom att han gav sig av, och hemåt han skyndade.

Låt han veta att hans hals står på spel. /att hans hals ligger i pant

1219

Hur stor sorg lider nu Arcite!

Han känner döden straffa/förgöra hans hjärta;

Han gråter, klagar/jämrar sig/kvider/tjuter, gråter/tjuter/ropar eländigt

Att dräpa sig själv väntar han på i hemlighet

Han sade, "Ve den dagen jag föddes!

Nu är mitt fängelse värre än förut;

Nu är jag ämnad att för evigt bo

Ej i skärselden, utan helvetet.

Alas, att jag någonsin kände Perotheus,

För annars skulle jag blivit kvar hos Theseus,

Fängslad i hans fängelse för evigt.

Då skulle jag haft salig lycka istället för bedrövelse

Bara att se henne jag tjänar,

Trots att jag aldrig kan förtjäna hennes gunst,

Skulle ha varit tillräckligt för mig.

Oh käre kusin Palamon," sade han,

"Din är segern i detta äventyr.

Lycksalig i fängelset kan du stanna --

I fängelset? Minsann inte, utan paradiset!

Turen har vänt tärningarna för dig,

Som har synfält till henne och jag frånvaro.

Är det är möjligt, eftersom du har hennes närvaro

Och är riddare, en värdig och kapabel,

Att genom tur, eftersom slumpen är föränderlig,

Kan du någon gång uppnå din åtrå.

Men jag, som är i exil och torftig/karg/tom/andefattig/resultatlös

Från alla behag, och i så stor förtvivlan

Att det finns ej jord, vatten, eld eller luft,

Ej heller någon varelse av dessa,

Som kan hjälpa mig eller trösta mig i detta.

Väl borde jag dö i vanhopp och nödläge/trångmål/nödställdhet/bekymmer/bedrövan/oro/plågor/smärta/kval/bedrövelse.

Farväl mitt liv, min lust, och min glädje!

1251

"Alas, varför brukar folk så klaga,

På försyn av Gud och Fortuna,

Som förser dem på många sätt

Mycket bättre än de själva kan hitta på?

Som man önskar för att få rikedom

Vilken blir orsaken till mord eller svår sjukdom;

Och en man skulle glatt ur sitt fängelse slippa

Som dräps i sitt hus av medlemmar ur sitt hushåll.

Oändligt många faror är på detta sätt.

Vi vet ej vad vi ber om här;

Vi handlar som någon full som en mus,

En full man vet mycket väl att han har ett hus,

Men han vet ej vad som är rätt väg dit

Och för en full man är vägen hal.

Och säkerligen, så gör vi i livet/här i världen;

Vi söker efter lyckan,

Men vi gör ofta fel, sannerligen.

Så kan vi alla säga, och särskilt jag,

Som påstods och var övertygad,

Att om jag skulle slippa fängelse,

Då skulle jag varit glad och perfekt välbefinnande,

Medan jag nu är i exil från min källa till lycka.

Eftersom jag ej kan se dig, Emelye,

Är jag så gott som död; Det finns ingen bot eller bättring.

1275

Å den andra sidan Palamon, | När han fick reda på att Arcite var borta,

Sådan sorg fick han att i det stora tornet

Skallar hans ylningar och skrik.

De stora bojorna själva vid hans skenben

Var blöta från hans bittra salta tårar.

"Ack", sade han, "Arcita, min kusin, - Show quoted text -

Av all vår träta, Gud vet, att du har segerns frukter.

Du går nu fri i Thebes,

Och bryr dig föga om min olycka/bedrövelse... (.)

Du kan, eftersom du är vis och manlig,

Samla allt folk i vår familj,

Och starta ett krig så hårt/vasst å denna stad

Att av tur eller något fördrag

Kan du få denna kvinna och ta som fru

För vilken jag måste förlora mitt liv.

För på möjligheter,

Eftersom du är fri från fängelset

Och är en herreman, har du stor fördel/övertag.

Mer än jag, som dör här i min bur.

För jag måste gråta och klaga, medan jag lever,

Med all olycka som fängelset kan ge,

Och även med den smärta kärleken ger mig

Som dubblar min pina och olycka."

Med det startade avundets eld

Så mycket att han blev att se på

Så som buxbom eller ask död och kall.

1303

Sedan sade han, "O, grymma gudinna som regerar

Denna värld med anknytning till din eviga värld

Och ristar i ditt bord av adamant

Ditt beslut och din eviga dom,

Varför är mänskligheten mer förpliktigad till dig

Än fåret som kryper ihop i sin fålla?

För människor dräps som andra bestar

Och bor även i fängelse och arrest,

Och har sjukdom och stor motgång,

Och ofta okyldiga, i sanning.

1313

"What governance is in this prescience, (Knowledge of actions or events before they occur; foresight.)

"What (sort of) governance is in this foreknowledge, "Vad för regim finns i detta förutseende,

Som Plågar/Pinar skuldlös oskyldighet?

Och allt detta ökar min pina/smärta/mitt lidande

Att man är bunden av plikt,

För Guds skull, att avstå sitt begär,

Medan en best kan sina begär fullborda/tillfredställa.

Och när en best är död har han ingen smärta;

Men människor efter sin död måste gråta och sörja/beklaga sig,

Men i denna världen kan han ha omtanke/intresse/bekymra sig om och olycka/bedrövelse.

Utan tvekan är det så i detta fall.

Svaret på detta lämnar jag till teologerna,

Men jag vet väl att det finns mycken smärta i denna värld.

Tyvärr, ser jag att en orm eller en tjuv,

Som har gjort sattyg mot mången rättskaffens man,

Gå i frihet och gå dit de vill.

Men jag måste sitta i fängelse på grund av Saturnus,

Och även av Juno, avundsjuk och galen,

Som förstört nära allt blod

I Thebes med dess förstörda murar breda;

Och Venus dräper mig på andra sidan

Med avundsjuka och skräck till denne Arcite."

1334

Nu ska jag sluta tala om Palamon lite,

Och honom fängslad i mitt sinne sätta,

Och om Arcite vidare ska jag berätta.

1337

Sommaren passerar, och de långa nätterna

Ökar dubbelt de stora smärtorna

Både hos älskaren och fången.

Jag vet ej vem som är längst gången.

För, kort sagt, denne Palamon

Evigt dömd att sitta fängslad,

I kedjor och bojor till sin död;

Och Arcite i exil eller förlora huvudet

För alltid, ute ur det landet,

Att aldrig ska se sin kvinna.

1347

Jag ställer denna fråga till er som älskar någon:

Vem har det värre, Arcite eller Palamon?

Att en kan se sin kvinna var dag,

Men i fängelse han måste evigt sitta;

Den andre var han vill kan gå eller rida,

Men han skall aldrig ha sin mö vid sin sida.

Ni som kan, som det er behagar döm i detta,

För som jag börjat kommer jag fortsätta.

Explicit prima pars

Del II

Sequitur pars secunda

När till Thebes kommen var Arcite,

(Ofta var dag blev han matt och sade "Ack, ve!") Ofta han sade "Ack, ve!" med ansikte vitt

För sin kvinna kommer han aldrig mer se.

Och för att kort all hans olycka återge,

Så mycket sorg hade aldrig en varelse

Som fanns eller kommer finnas så länge världen kvarstår.

Hans sömn, hans mat, hans dryck var honom berövat,

Så spinkig blev han och torr som en pinne;

Hans ögon insjunkna, och gräsliga att skåda,

Hans hy gul och blek som aska kall,

Och ensam var han evigt allena,

Och jämrade sig hela natten, göra sin gnälla/knota;

Och om han hörde sång eller instrument, låta

Kunde han inte hindras att gråta.

Så lågt och så klent var hans mod,

Och så förändrad, att ingen man förstod

Hans tal var ej hans röst, fast den kunde höras

Och i allt för hela världen uppföras

Ej endast som älskarens sjukdom

Likt Hjältar, utan snarare likt mani,

Avlad av humor melankolisk

I frontal loben, i sin fantasi.

Och strax, vändes allt upp och ned

Både vana och lynne och sed

Hans, denne sorgsne älskande Arcite.

1380

Varför skulle jag hela dagen om hans sorg skriva?

När han uthärdat ett år eller två

Av denna grymma pina och denna smärta och sorg,

Vid Thebes, i hans land, som jag sade,

En natt efter han till sömns sig lade,

Han tyckte att den bevingade guden Merkurius

Framför honom stod och bad honom vara glad.

Hans sövande stav i hand han upprätt bar;

Och hatt han på sitt ljusa hår, bar.

Klädd var denne gud, som han lade märke till,

Som han var när Argus sövdes;

Och sade honom detta: "Till Athen skall du vända åt,

Där är dig skapad en ände för din sorg och klagolåt."

Och med det ordet Arcite vaknade och störtade upp

"Nu sannerligen, hur mörbultat/ömt det mig smärtar,"

Sade han, "till Athen just nu skall jag fara,

Ej av rädsla för död skall jag något spara

Att se den jag älskar och tjänar, min mö.

I hennes sällskap jag räds ej att dö."

1399

Och med dessa ord han tog en stor spegel,

Och såg att förbytt var all hans färg,

Och utseendet var av helt annat slag han såg.

Och direkt kom till honom i hans håg,

Att, eftersom hans ansikte var så vanställt

Av sjukdom som han hade uthärdat,

Kunde leva i Athen för evigt oigenkänd/okänd.

Och se sin kvinna nästan dag för dag.

Och omedelbart han bytte kläder,

Och klädde sig som en fattig arbetare,

Och helt ensam, förutom en väpnare endast

Som kände till hans privata och all hans last,

Och lik som han själv var förklädd fattig,

Till Athen den närmsta vägen han gick.

Och till hovet han gick på en dag,

Och vid portarna erbjöd han sin tjänst

Att slita/träla/knoga och bära vatten närhelst någon vill.

Och kort om detta säga,

Han fick jobb hos en chamberleyn (household attendant)

Den som bodde med Emelye,

För han var vis och kunde snart upptäcka/få syn på espye, For he was wise and could soon take the measure

För var tjänare som tjänar här

Väl kunde han hugga ved och vatten bära

För han var ung och stark, bevars

Och dessutom han var lång med stark benstomme

Att göra vad någon kan honom beordra.

Ett år eller två var han i denna tjänst,

Kammar page till Emelye den ljusa,

Och Philostrate han sade att han hette.

Men hälften så älskad man som han

Var aldrig vid hovet av hans börd/ställning;

Han var så förnäm/nobel i maneer

Att genom hela hovet hördes hans ryckte.

De sade att det vore barmhärtigt/milt/välgörenhet

Om Theseus skulle höja hans rang/ställning,

Och satte honom i adlig tjänst | Där skulle hans dygder kunna komma till nytta

Och på det sätt inom kort tid hans namn är sprunget/kom på tal

Både för hans dåd och hans goda språk

Att Theseus har tagit honom så nära

Att av sin kammare han gjorde honom patron/väpnare

Och gav honom guld att behålla sin ställning/rang.

Och även män bringade honom från hans land

Från år till år väldigt hemligt hans ränta/inkomst

Med besked och list han det spenderade

Så ingen undrade hur han fått det hade.

Och han förde sig så, i fred och även krig,

Att där var ingen som Theseus hade kärare.

Och i denna sällhet/salighet lämnar jag nu Arcite

Och tala skall jag om Palamon lite.

1451

I mörker och gruvligt/fasansfullt/fruktansvärt/hemskt och starkt fängelse

Dessa sju år har suttit Palamon

Förtärd av lidande, Vad för olycka och för bedrövan/plåga/pina/trångmål.

Som känner dubbel sorg och smärta

Men Palamon som av kärlek bördats/påfrestats/prövats, så

Att skulle ur sitt sinne gå av bedrövelse?

Och dessutom därutöver han är en fånge

Evigt, ej endast för ett år.

1459

Vem kunde rimma på Svenska korrekt

Hans martyrskap I sanning det är ej jag

Därför fortsätter jag så fort jag kan.

1462

Det hände sig i det sjunde året, i maj

Den tredje natten (som gamla böcker säger,

Som förtäljer historien mer till fullo),

Vare sig det var slump eller ödet --

Som när något är förutbestämt, måste ske --

Att snart efter midnatt Palamon,

Med hjälp av en vän, bröt sig ur sitt fängelse

Och flydde staden så fort han kunde gå.

För han hade givit sin vakt att dricka

Av clarree maad av särskilt vin,

Med narkotika och opium från Thebes ren,

Att hela den natten, fast män skulle honom skaka,

Vakten sov; han kunde ej vakna.

Och så han flydde så fort han någonsin kunde.

Natten var kort; och väldigt nära till dag

Att han av nöd måste sig gömma,

Och till en skogsdunge nära

Med ängslig fot dit klev stelt Palamon

För kort var detta hans ide:

Att i den skogsdungen han skulle gömma sig hela dagen,

Och på natten dit skulle han ta vägen

Mot Thebes, sina vänner att be/bönfalla

Att å Theseus hjälpa honom kriga;

Och snart, antingen skulle han förlora sitt liv

Eller vinna Emelye som fru.

Det är hans avsikt/syfte/föresats/ändamål och hans fulla plan.

Nu kommer jag vända till Arcite igen,

Som lite visste hur nära hans problem var

Som Fortuna hade bragt honom i snaran.

External links

• Harvard page about Chaucer.
• Direct link to a page on the site above with interline translation of "original" text.
• Wikipedias page about The Knight's Tale.