Denmark 1864 (Oscariana)

Oscariana

Under sin officersutbildning på carlberg, fick den unge kadett Blixt höra talas om det brott som begåtts av Preussen när några preussiska husarer, i tumultet efter en skärmytsling, begav sig in i Danmark och besatte den danska byn Kolding, den 18:e februari, 1864.

Någon månad senare, när han nyutexaminerad, firade på mässen, hamnade han i samspråk med Lundgreen och några andra ovanligt skandinavistiska officerare. Det bar sig inte bättre än att han blev övertygad att bege sig ned till Danmark för att där upprätthålla den svenska och den skandinaviska äran.

Lundgreen avreste omedelbart och de andra följde snart efter. När de anlände till Danmark begav sig det lilla följet raskt till fronten. Middagen den 17 April anlände de till Dybbøl. Danskarna de träffade på, var mycket trötta efter att ha varit hårt ansatta av artilleribeskjutning i flera veckor. I brist på äventyr bestämde Harry sig för att det krävdes noggranna spaningsuppgifter. Utan spaning, ingen aning! Dessutom var belägringskrig inte vad han sett framför sig. Det var trots allt på hästryggen en kavallerist hör hemma.

Enligt den information Harry hade tillgång till skulle det finnas gott om fiender rakt väster om de befästningar preussiska kanoner besköt var dag och danskarna reparerade var natt. Däremot skulle det vara färre av dem längre norrut. Han packade för en dagsutflykt, sade adjö till Lundgreen och de andra och gav sig av. Väl utanför befästningarna blev han något orolig över det förhållandevis platta och öppna landskapet och tog därför en ordentlig omväg norrut, innan han fortsatte västerut, för att vara på den säkra sidan.

Efter ett par timmar, efter att ha avnjutit en osedvanligt god paj han införskaffat i århus, vek han av söderut för att komma in i fiendens rygg. Vid flertalet tillfällen satt han av hästen och ledde den för att minska risken för upptäckt. Vid ett av dessa tillfällen, när han på detta sätt tog sig fram till några träd på en höjd upptäckte han att nedanför kullen bredde ett stort läger ut sig, med många förrådstält och vagnar. På andra sidan av lägret gick en väg som verkade användas till transporter till fronten. För att få bättre överblick över vägen och dess trafik, bestämde han sig för att ta sig runt till andra sidan av lägret och vägen. Ett stycke ned från kullen satte han upp och red runt utom synhåll.

När han närmade sig vägen för att ta sig över den tog han det extra försiktigt. Vägen såg misstänkt nyanlagd ut. Efter att ha spanat ett tag red han över och vidare på andra sidan. Där påträffade han strax vad han kunde komma fram till var den ursprungliga vägen, men den var helt förstörd av alla tunga transporter som gått längs den. Han klev av hästen och följde den ett stycke. Efter en krök stod en vagn, som uppenbarligen kört fast, i den dåliga sörjan som en gång varit en ordentlig väg. Otur, en bit till och det hade varit ett utmärkt ställe att övervaka båda vägarna och lägret. Nu måste han ta sig förbi vagnen. Det var en galant, lätt, täkt, civil vagn som drogs av en ensam häst. Kusken försökte knuffa den framåt vid hjulet samtidigt som han smackade åt hästen, men inget verkade hjälpa.

Harry betraktade scenen för ett tag och funderade på vem som kunde vara ute och resa längs den vägen mitt under brinnande krig, när en ung kvinna visade sitt vackra anlete i karossens öppna dörr och frågade "Was mach du, Hans?". Det försvann lika snabbt som det dykt upp. Fylld av förundran över denna vackra varelse kunde han inte bärga sin nyfikenhet. Han gick fram mot vagnen. Kusken stelnade till och rätade på sig. Nu kunde Harry se att han hade uniform på sig, men lagt av sig jacka, pickelhuva och vapen under arbetet. Nu fick Harry tänka kvickt, men innan han formulerat någon plan, slank det ur honom "Behöver ni hjälp, freulein?" på felfri tyska med en aning till tyrolsk brytning. Kusken verkade slappna av något men gick ändå och ställde sig bredvid sitt gevär. Ansiktet dök åter upp i vagnens dörr, den här gången med ett försiktigt leende.

Kusken tog sitt gevär, men visste inte om han skulle våga rikta det mot den unge självsäkre officeren som närmade sig honom. Men Harry gick bara förbi honom medan han räckte över sin hästs tyglar till kusken och gick fram till dörröppningen där den blonda tyska damen tittar på honom med stora ögon. "Graf Franz Merveldt, till er tjänst." förkunnade Harry med en lätt bugning medan han tog hennes hand och gav den en lätt kyss. Han såg henne i ögonen hela tiden. "Får jag erbjuda mig att eskortera er till en mer tillfredsställande plats, medan ni väntar på att er kusk ska få loss vagnen?". Han kom tydligt ihåg när han som tonåring träffat Franz. Han var en av de ytterst få i sin egen ålder Harry träffade under resan där han skulle bevista alla viktiga platser i Europa. Bakom sig hörde han kusken argt fräsa "Vad är det för uniform ni har? Den är i vilket fall inte preussisk och jag kan slå vad om att den inte är österrikisk heller!"

Oväntad hjälp kom från vagnen "Seså Hans, nu får ni får visa lite hyfs i närvaro av Graf Merveldt." "Det är ingen fara fraulein, han har rätt. Jag har på mig en svensk uniform för att kunna röra mig fritt bakom fiendens linjer. Ni förstår jag har utfört ett mycket viktigt och mycket farligt uppdrag." ljög Harry utan att blinka. Han var van vid att snabbt komma på ursäkter. "Åååh. Det är min far ni söker." utbrast den sköna, och fortsatte, "Jag är Elise ??? dotter till general ???". "Jag ber återigen om att få hjälpa er till en behagligare plats att vänta på." försökte Harry, den här gången utan att bli avbruten, och också med större framgång. "Vi passerade en taverna kort innan vi körde fast." föreslog Elise. "Avgjort" avslutade Harry.

Efter att hjälp henne upp på sin häst och lastat den med, en enligt Harry för stor del av hennes packning och även en dokumentvästa som hon omnämnt med "Far är särskilt mån om denna.", ledde han ekipaget tillbaka den väg de kommit, bort från lägret de ännu inte sett. Han fick ilskna blickar från kusken, men vinkade bara vänligt tillbaka. De kom strax fram till tavernan. Vad Harry kunde se såg den ut att nyligen övergetts, men den verkade inte blivit plundrad, utan såg ut att vara i det närmaste orörd. Efter att ha lämnat hästen i stallet gjorde de en närmare undersökning och fann gott om mat och bäddade rum.

Harry ordnade en middag av det som fanns att tillgå, vilket inte visade sig lite. Han fann även vin och konjak av bättre märke. Han gick sedan till de rum de valt. När han knackade på hennes rum bad hon honom att stiga in och vänta. Hon var i ett angränsande rum och bytte om från resekläderna. Harry såg hennes fars dokumentväska och kunde inte motstå frestelsen. Sneglandes bort mot dörren hon hördes bakom, öppnade han väskan. Den visade sig innehålla en total styrkebeskrivning. Det stod allt. Vilka kalibrar de 126 kanonerna som bombarderade de danska ställningarna hade, vilka regementen som deltog i offensiven och hur mycket ammunition vardera hade tilldelad. Harry skrev av texterna, tills han upptäckte att det fanns en tidpunkt för anfallet. Den 18:e april, klockan 10:00! Han måste förvarna de egna. Då hörde han hennes steg mot dörren.

Hastigt återbördade han pappren i hennes fars dokumentväska och stoppade sina egna anteckningar på sig. I samma stund öppnades dörren och Elise klev ut. Harry häpnade. Hon var som en annan varelse. Hennes nästan spralliga charm hade nu förbytts i elegans. Tyst för sig själv frågade han sig varför hon haft med sig en balklänning och varför hon tagit med den dit där de nu var. Hon mötte hans förvånade min med ett elegant leende. Harry slog ihop klackarna, bugade lätt och erbjöd henne sin arm. När de satte sig till bords funderade han på hur han skulle ursäkta sig, men allt eftersom middagen förflöt och vinet gick ned förbyttes det till en gnagande känsla i bakhuvudet. När han sedan insåg att han kunde spendera natten med henne var alla tankar på fosterland och skandinavism som bortblåsta.

Morgonen den 18:e vaknade Harry, väldigt tidigt, av kanondån. Raskt hoppade han ur sängen och krafsade åt sig sina kläder. Efter en snabb avskedskyss sprang han halvklädd ut och i all hast sadlade på hästen. I stor förvirring red han än hit och än dit, utan att kunna hitta tillbaka den väg han följt dagen innan. Kanonmullret var högre än han någonsin kunnat tänka sig trots att det var en bra bit bort. Efter att funderat över sin situation var hans enda idé om hur han skulle hitta tillbaka att se åt vilket håll kanonerna pekade. Efter att ridit norr ut, mot ljudet, red han upp på en höjd och kunde en bra bit bort se att de pekade österut.

Det var inte vad han räknat med. Det innebar att han var trängd mellan kusten och fienden. Efter viss tvekan bestämde sig Harry för att försöka smita igenom de tyska linjerna, kanske längs kusten, och red öster ut.

Strax innan klockan halv tio fick han syn på de danska försvarsverken som sträckte ut sig tvärs över landskapet, från kusten till höger och ur syn till vänster, till stor del dold av rök och explosioner. Tyvärr bredde även de preussiska linjerna och deras grävda löpgravar ut sig mellan honom och de danska linjerna.

Han gjorde det enda han kunde komma på och satte av i sporrsträck rakt mot de preussiska soldaterna, skrikandes "Vorwerts!". Detta fick de tyska trupperna att tveka mellan om de skulle skjuta honom eller följa honom. Det visade sig att de flesta gjorde det senare, men han lämnade dem bakom sig. Allt eftersom han närmade sig de danska befästningarna kom han även närmare artilleriets mål. Explosionerna fick hans redan oroliga häst att skena. Efter en vild ritt hoppandes över preussiska löpgravar och artillerikratrar gjorde hästen ett ovanligt häftigt kast och Harry föll ur sadeln till marken.

Tillfälligt omtöcknad av den hårda landningen låg han i den danska myllan och uthärdade de öronbedövande krevaderna, när de plötsligt flyttade sig vidare framåt. Han tittade sig omkring och såg att ett stort, men något oorganiserat anfall var på väg rakt mot honom. Han reste sig och sprang, tidvis på alla fyra, vidare framåt och upp för en jordvall. När han hämtat sig efter att ha dråsat över kanten möttes han av bajonetter.

"Skjut inte! Jag är svensk frivillig!" De danska soldaterna studerade honom skeptiskt, men en ung officer klev fram och sträckte fram sin hand för att hjälpa honom upp. "Lundgreen sa att det var någon ute och spanade på fienden. Välkommen till redutt III." sade officeren och visade på den bunkerliknande redutten strax intill. "Jag är fänrik Smidth. Hur ser det ut?" fortsatte han. "Det ser illa ut." svarade Harry medan han reste sig och torkade en strimma blod från pannan. De drog sig in i redutten. "De anfaller med flera regementen och är på väg i detta nu." Han såg sig omkring när de kommit in och räknade till 19 man plus Smidth och honom själv. "Till era platser!" vrålade Smidth och knappt hade de flesta utfört ordern förrän det 6 pundiga fältstycket som pekade i riktning mot det tyska anfallet avfyrades.

Med smällen fortfarande ringande i öronen, medveten om att han varit förföljd av ett tusental fientliga infanterister, bestämde Harry sig för att det inte var den säkraste platsen att vara på. "Jag måste vidare med min rapport." sade han och klappade sin sabretache. Den danske fänriken, blott 23 år gammal, gjorde honnör åt honom när han lämnade den lilla skaran.

Väl utanför redutten såg Harry sig om i rök och damm. På höger sida ledde de svårt sönderbombade fältbefästningarna mot nästa redutt och sedan ned till kusten. Ute på vattnet kunde han skymta en pansarbåt med två torn. På vänster sida ledde fältbefäsningarna även där mot fler redutter, men han kunde även skymta en kvarn strax bakom. Han gav sig av åt vänster. Nästan direkt utanför mötte han en korpral springandes åt andra hållet. Efter honom sprang en annan soldat och skrek "Nellemann! Nellemann, vänt opp."

Harry fortsatte i rask takt och såg hur danska soldater på de halvt raserade jordskansarna sköt allt vad de hann med. På vissa ställen hade närstrid brutit ut. Han vek av i språngmarch från vallarna och sprang upp till kvarnen. Inte förrän han var inne i den stannade han och pustade. Han hade aldrig varit så utmattad i hela sitt unga liv som han var nu. Det var en markant blodsmak i munnen. Efter att hämtat andan kikade han försiktigt ut. Preussarna hade brutit igenom de danska leden och anföll nu redutterna från alla håll. Han såg hur den preussiska fanan restes vid redutt IV. Den föll plötsligt samman med soldaten som reste den, men andra preussiska soldater skyndade till och dannebrogen ersattes med den tyska stridsfanan. Då lade Harry märke till att det var en grupp på hundratalet tyska soldater som styrde sina steg mot kvarnen där han själv befann sig.

I skyndsamt tempo letade Harry upp ett fönster på baksidan som var stort nog och tillräckligt långt ned att ta sig ut ur. Efter ett kort missöde med sabeln var han åter på väg springandes över slagfältet. Han följde en väg som ledde vidare mot den pontonbro över Als sund han passerat dagen innan vid sin ankomst. När han just passerat ett staket möttes han av en vägg med danska soldater som gjorde ett motanfall. Det var den 8:e brigaden som försökte ta tillbaka de fallna redutterna. Kraftiga strider blossade åter upp bakom honom, till en början fyllda med "hurrah"-rop, men han fortsatte vidare mot säkerheten.

Harry följde vägen, förbi några sönderbombade baracker, fram tills den gick in mellan de två brohuvudena, som försvarade bron, norr och söder om vägen. Han stapplade mellan "chevaux de frise" som blockerade vägen och in bakom bröstvärnet. En soldat som stirrade förskräckt på honom kom fram och erbjöd honom sin vattenflaska. Fler soldater skyndade fram och hjälpte honom på fötter och ledde bort honom till en uppsamlingsplats för skadade. Han tvekade ett tag på varför han hamnat där men såg sedan att den del av skjortan som skymtade fram ur hans ofullständigt knäppta dolman var röd. Det var hans lätta blessyr från när han föll av hästen som blött. När blodet sedan späddes ut av svetten så hade han nästan översköljts av det utspädda blodet. Han reste sig för att meddela missförståndet när en mycket vacker sjuksköterska från röda korset vände sig mot honom. Han svajade till och tappade nästan balansen, men hon fångade upp honom i sina armar...

Med den totala styrkesammanställningen Harry överlämnade till den danska staben och det okoordinerade, för tidiga, anfallet av tyskarna som ledde till enorma förluster, kunde den preussiska framryckningen genom Danmark stoppas helt. Befästningen vid dybbøl föll, men det var inte många hundra meter förbi den som tappades. Pansarskeppet Rolf Krake kunde även bombardera fientliga trupper från vattnet. När de danska trupperna något senare gorde sitt motanfall vändes krigslyckan till Skandinavernas fördel.