I Huzuz ligger kalifens gyllene palats, och där inne bor världens vackraste och lyckligaste kvinnor, samlade från världens fyra hörn i hans sägensomspunna harem. Där, i kolonnaden över haremets gård, så avskiljt att de inte behövde vara beslöjade, satt de; några av haremets främsta damer. Det var under de varmaste timmarna på eftermiddagen, de hade just avslutat ett parti schack, och letade efter ett samtalsämne eller en roande historia att fördriva återstoden av den tid då det var för varmt för att utföra några sysslor.

Där fanns Dalilah al-Nakar, kalifens första hustru. Hon hade just vunnit sitt schackparti, och förklarat några av sina strategier för de andra. En vän, fyllig fyrtioåring som var lite av en äldre syster för dem alla, i alla fall nu när hon inte var uppklädd och formell. Men som en äldre syster höll hon också ordning på de andra flickorna, hon avslöjade deras trick och varnade dem om de gick för långt. För hon var inte bara kalifens hustru, utan även hanns främsta sanningsägare.

Bredvid henne, en främmande fågel på tillfälligt besök från skogarna i väster, Monica Lagin. Lite ovan vid sin gröna sarong, som Dalilah valt för att framhäva de blodröda hårsvallet och den något magra figuren, på besök från yttervärlden. Om hennes äventyr ensam och med Khalil berättar skalderna många historier, som den uppmärksamme och generöse lyssnaren kan få höra en annan kväll. Själv var hon inte på humör för historier, inte efter de lömska trick som fått henne att förlora shackpartiet.

Inte bara en, utan två, av Khalils fyra hustrur fanns i gruppen. Yasmi al-Datma låg med Jennikkis huvud i sitt sköte, och roade sig med att fläta och fläta upp flickans långa, exotiskt blonda lockar. De blå ögonen sken som smaragder, men som falken missade hon ingenting, och hennes spetsiga alvöron lyssnade av gammal vana av bakgrundsljuden. Ingenting nu, men seden från tiden innan finns där ständigt, uppmärksamheten från tiden då hon vakade över kalifens bädd, betrodd och beväpnad som väktare, inte låg i den som hustru.

Här fanns också några andra, som satt längs väggarna och lyssnade och ibland blygsamt bad att få säga något, men bredvid dessa främsta förbleknar de. En av dem måste dock nämnas, Halima al-Mukhtaarah al-Nimr, den av tigern utvalda. Hon blir snart huvudperson i vår historia. Det är henne skalderna berättar om när de förtäljer historien och den unge hjälten Husam och Jana-Nimr, de bevingade tigrarna. Det är en historia värd att ristas med en nål i innersta ögonvrån, till nytta och lärdom för var och en som hör den i blygsam vördnad. Även om det inte är min historia i kväll, o ädla publik, så måste ni känna till litet av den för att förstå vad jag har att berätta. Låt mig därför berätta den, helt kort och okonstnärligt, men glöm inte bort att höra på och ge allmosor till historieberättarna vid porten, så att ni får höra hela berättelsen en annan gång.

Kalifen Khalil i sitt gyllene palats, må ödet beskydda och upphöja honom, fick en gång höra talas om de bevingade tigrarna och nämnde dem i sin konselj. En ung hjälte vid namn Husam åtog sig att finna en åt honom, om han bara fick en flicka ur kalifens harem som belöning för sitt värv. Trots den fräcka begäran frågade Khalil sina damer, som då var ganska få, om någon av dem ville vara hjältens belöning. Halima svarade ja, med en kärleksfull blick på den unge hjälten. Så gick ett år och en dag, men till sist dök en ensam tiger, välskapt och fruktansvärd, med päls och vingar som natthimlen, upp i palatset. Endast Dalilahs skarpa blick kunde känna igen Husam, nu i skepnad av jana-nimr, en bevingad tiger. Han hade själv förvandlats till det han sökte, men han hade trots allt lyckats, och Khalil såg sig tvungen att infria sitt löfte; han fick bo hos Halima som hennes keldjur. Så långt skaldernas historia, nu åter till min egen, innan de söker upp mig och slår mig med käppar för att jag misshandlat deras vackra ord.

Åter till harims gallerier. Där kom samtalet in på kärlek, som det så ofta gör i harim. De talade om kärleken, och skillnaden mellan tankens och andens kärlek. Yasmi pläderade för tankens rena kärlek, för ordlekarna, för poesin, för de menande blickarna och alla de tusen småsaker som endast ett klart öga förmår uppfatta hos den älskade. Monica hävdade i stället andens kärlek, en kärlek utan ord, utan tanke. Hur man blir ett med sin älskade, liksom man blir ett med varje handling man gör naturligt, utan att först fundera ut hur man skall handla. Liksom skytt, båge och byte blir ett i det ögonblick man släpper pilen. Dalilah bara smålog och uppmuntrade dem, och ibland någon annan som hade ett argument, men frågan blev inte avgjord.

Då reste sig Halima, och tecknade att hon hade något att berätta. Husam al-Jana Nimir lyfte sitt tunga huvud ur hennes knä, och tassade efter henne när hon gick fram in i cirkelns mitt och sakta tog till orda. “Jag skall berätta en historia, som är min egen historia, men som om den antecknades med en nål i innersta ögonvrån kunde tjäna till upplysning och lärdom för var och en som noggrant lyssnar till den med ödmjukt hjärta.” Runt omkring henne lägger sig flickorna till rätta, med sagoberättarens formel har hon markerat att hon har en litet lägre historia att berätta, så nu är middagstimmens underhållning ordnad.

Halima al-Mukhtaarah al-Nimrs historia

– Ni skall veta att jag kom till harim som ung flicka, en hövdingadotter, tribut från mitt folk i öknen, en gåva för att bära stammens lyckönskningar till den nya kalifen. Det var under Khalils första år vid divanen, då han fortfarande var ute och äventyrade det mesta av sin tid, sällan hemma i harim som han är nu. Monica och Dalilah, ni som följde med på hans lysande äventyr, kanske träffade vår strålande monark på den tiden, men vi som var kvar här i Huzuz gjorde det mycket sällan. I själva verket var jag ensam, utan kamrater under barndomens sista lekar. Här fanns då knappt några andra, bara de omänskliga djinnerna som vaktar oss, eunuckerna och ett fåtal flickor i palatset, som visserligen var mycket mindre på den tiden, men fortfarande öde. Samtidigt kände jag mig instängd, vindhäxa som jag är, och van vid öknens fria vidder och tysta ritter under månbelysta nätter. Jag var som en vild fågel satt i en gyllene bur.

Som vi alla vet, även om ni flickor kanske bara hört rykten om det än, finns det sätt att ta sig ur harim, och det fanns fler vägar på den tiden. Med hemliga pakter fick jag luften att bära mig över murarnas skyddande magi, bed mig inte att berätta hur, den vägen är i alla fall stängd (här rynkade Yasmi sin sköna panna, medan Daliah log för sig själv). Jag tyckte mig befriad ur ett fängelse, men kände mig främmande för staden, samtidigt som jag var rädd att gripas av stadsvakten. Så jag flög ut över murarna, ut i den fria öknen, ut över det svarta landskap där bara månen vandrar, ensam. Jag fann en liten oas, en källa, några palmer, en get eller två, och satte mig att vila vid dess vatten. Månen speglade sig i källan, och jag såg mitt eget ansikte sväva bredvid den. Ansiktet jag såg var fyllt av glädje och frid, jag ville vara ensam här för evigt, jag sjöng ut min lycka i den stilla natten. Men innan morgonen var jag tvungen att flyga tillbaka till palatset.

Sedan flög jag dit varje fullmåne, och källans svarta vatten steg och sjönk med årstiderna, men försvann aldrig helt. Men en natt mötte jag mitt öde vid denna lugna källa. Det första jag såg var att det fanns en extra måne på vattnets yta. Sen tänkte jag att det var som tre ansikten, mitt eget, månens och ett till. Jag vågade inte titta upp, utan såg som förstenad på den sköna spegelbilden, vars ansikte jag först misstagit för månens ansikte. Jag var rädd att han skulle försvinna om jag tittade direkt på honom.

Husam har senare skrivit till mig att han kom till oasen för att se till sin farbrors getter, och att han trodde att det var en djinniah som kom till källan och sjöng i fullmånens sken. Han brukade lyssna efter sången där han låg och tittade mot stjärnorna, så som herdar gjort i alla tider. När fullmånen närmade sig kunde han inte få en blund i ögonen under natten i väntan på att få höra de underbara tonerna. Men vid den tredje fullmånen, tredje gången han hörde min sång, kunde han inte bärga sig längre, utan smög närmare. Så såg han mig, och kom mot mig bakifrån då han blev bländad liksom av två månar som speglade sig i källan, förstelnad även han.

Så satt vi hela natten, bägge två alltför rädda att störa drömmen för att våga röra oss. Ingen av oss sade ett ljud, men när morgonen kom och solen steg upp, blev jag bländad av dess reflekterade strålar där jag satt och stirrade i källan. Förskräckt tänkte jag att jag var hjälplös i min blindhet, utlämnad åt en främling, obeslöjad och bar. Jag kallade östanvinden till mig och försvann i en stormvind tillbaka till palatset. I hastigheten glömde jag min slöja, som låg kvar på stranden.

Men ack, jag hade varit borta för länge, solen var högt på himlen, vakterna såg mig flyga in. Kalifens stränga moster Sitt Rahmah al-Zahir styrde då i palatset, liksom hon styrde världen medan kalifen var borta från divanen, ute på sina äventyr. Somliga säger att hon fortfarande styr världen när Khalil är här hos oss i harim, återigen borta från divanen. Må ödet försegla läpparna på dem som kommer med skamlöst skvaller. Hur som, Sitt Rahmah såg till att de magiska skydden ändrades så att jag inte längre kunde flyga ut, och hon såg till att jag fick nyttiga saker att göra. Jag blev hennes sekreterare och fick lära mig skriva och skicka de vackra och invecklade brev med vilka prinsar och vizirer talar med varandra. Arbetet var roligt, och jag glömde det vackra ansiktet i källan, utom i mina hemligaste drömmar, särskilt ljusa nätter då fullmånen sken.

Åren gick, och jag mognade från flicka till ung kvinna. Khalil kom tillbaka från sina äventyr ute i världen, och skickade andra på äventyr i stället för att gå ut själv. De enda äventyr han unnade sig var i harim, och vi få som fanns där fick mycket av hans uppmärksamhet, även om vi samtidigt fort blev flera. Jag fick njuta sötman av vår härskares läppar, både i ord och poesi och med mina läppar och min kropp. Han väckte eldar inom mig, och även om han släckte dem för stunden flammar sådana eldar upp igen, som vi alla vet. Men ack, en kvinnas öde är hårt. Desto ädlare och mer älskansvärd en make är, desto fler måste hon dela honom med. Den som älskar vår högt ärade kalif, världens ljus och räddning, måste också dela honom med många, alltför många för att han skall kunna fylla var och en av sina kvinnors stora törst, som vi alla vet (en suck av förstående längtan och klagan gick genom åhörarna vid dessa ord). Så när Husam dök upp och åtog sig att hämta hem jana-nimr, erbjöd jag mig gladeligen att bli hans belöning.

Efteråt fick jag läsa i Husams brev hur han gick och hoppades att hans kamrat vid källan skulle komma tillbaka, hur han gick och lyssnade kring fullmåne i hopp om att höra hennes sång, men han hörde henne aldrig. Övertygad om att hon var en djinniah stoppade han undan den underbara duk hon lämnat, och tog bara fram den när han var som mest ensam och i behov av hjälp. Han skrev att han trodde sig ha fått hjälp i sin nöd genom att ta fram och tala till duken, och han sökte ensamheten och tog fram den vid varje fullmåne. För honom var den liksom vävd av nattens mjuka dimma, beströdd med gnistrande stjärnor. Den inspirerade honom att vara djärvare och tapprare än andra pojkar i sin stam. Han tänkte att om ödet kunde föra en sådan djinniah till honom, och lämna en himmelsk duk som bevis på att hans minne talade sanning, skulle det nog skydda honom genom faran också. Aldrig kunde han väl tänka sig att en sådan duk kunde vara slöja åt en jordisk flicka.

Så blev han kallad till Huzuz för att få en belöning från kalifen själv, han hade bekämpat rövare i öknen och själv infångat ledaren för ett fruktat rövarband. Väl i staden såg han mycket som var nytt och vackert, men också slöjorna från flickorna som lekte på palatsens gårdar. Han tog fram min gamla slöja, och insåg plötsligt att deras slöjor var lik min, att de fånga stjärnorna var ädelstenar och den bundna dimman var silke. Genast förstod han att slöjans bärare var verklig, och att hon måste bo i det finaste av alla hus, kalifens eget harem. När så Khalil talade vid divanen om de makalösa flygande katter som sagorna placerade långt bortom många berg, kom han med sitt fräcka förslag. Han begärde en av kalifens kvinnor som sin lön. Khalils ansikte mörknade, men han gick med på att låta oss se honom, så att vi själva fick bestämma om vi ville vara hans belöning. Som alla män, ville Khalil nog ogärna släppa någon av sina hustrur ifrån sig.

Så kom Husam in på harims gård, medan vi stod, beslöjade, bakom de uthuggna stengallren i dessa höga gallerier, sust där vi sitter nu. Han var inte längre den ljuva gosse jag sett spegla sig i vattnet, istället stod där en ung hjälte, rak och stolt som en hök på jägarens arm. Men ögonen var desamma, dessa ögon som följt mig genom varma och ensamma nätter när Khalil var hos någon annan. De lekte och glittrade som fisken i sumpen, de var mörka som natthimlen, men tycktes ändå skina som tusen stjärnor. Jag stod som förstenad, en sann prinsessa hade kanske svimmat, men jag är av öknens hårda stam. Tidens sand rann obevekligt förbi medan våra ögon möttes igen, efter tio av ensamhet var sällheten alltför överväldigande. Endast Khalils kalla konstaterande att ingen av hans hustrur verkade vilja gå med på avtalet fick mig att vakna till igen, vakna till och glatt gå fram för att erbjuda mig som segrarens lön. Khalil gav mig befallning att vänta ett år och en dag på min utvalda, sedan var allt oåterkallerligen bestämt.

Vi fick en afton med varandra, då vi tog igen den kärlek som avståndet hindrat oss från att njuta. Sedan skrev vi långa brev till varandra, där vi berättade om våra livsöden. Men Husam måste obevekligen ge sig av för att söka jana-nimr, även om hans hjärta blev kvar hos mig. Jag var som en sömngångare, så till den grad var mitt vakna sinne med honom varje dag, ja varje timme. Ja, året som sedan kom var en plåga. Hade vi återfunnit varandra, bara för att för åter skiljas åt av den som klipper alla band och sänker all lycka ner i gravens djup?

Hans äventyr ville inte ta fart, han reste runt och hörde sig för, men fick bara höra lösa rykten. Han stannade länge i bekväma städer och levde på välviljan hos dem, som gärna upplåter sina hem för kalifens tjänare. Men så blev allt tyst, de älskade breven med sina honungslena rader slutade komma. Hans sista brev sade att tanken slagit honom att varje timme han ägnade åt annat var ytterligare en timme då vi inte kunde vara tillsammans. Nu skulle han ägna all sin tid åt sökandet. Sedan kom inga fler brev.

Tiden blev mig oändligt lång.

Det kändes som om jag kom utanför gemenskapen i harim genom mitt djärva framträdande. Khalil försköt mig inte, men han uppsökte mig inte heller. Jag kände det som en bestraffning, även om jag förstod att han inte ville skapa osäkerhet om härkomsten för de barn jag eventuellt skulle få framöver. Flickorna försökte nog umgås, men jag slöt mig inom mig själv med mina själavåndor. Det enda som fanns kvar för mig var sysslorna som sekreterare vid hovet. Kanske var det tur att Khalil lät mig vara, för hans överlägsna charm, strålande humor och förföriska poesi hade kanske brutit igenom de murar jag rest kring mitt hjärta, kanske rivit ner det tempel åt Husam som jag skapat där. Khalil kanske till och med såg detta och vårdade sig om min kärlek, betraktade den som en rar blomma och njöt av dess doft, som bara en sann poet kan?

På dagarna fantiserade jag om de hemska öden som drabbat min älskade, men under nätterna lyste hans mörka ögon som stjärnor för min inre blick, i drömmen kom han tillbaka, famnade mig, och vi var tillsammans för evigt.

Men året gick, som åren alltid gör, och det blev vår igen. Skulle min väntan vara förgäves? Fristen löpte ut, och Khalil erbjöd sig att ta mig tillbaka, att lösa mig från mitt löfte. Jag var trött ända in i hjärteroten, och tänkte att det vore omöjligt för en dödlig att vinna jana-nimr. Jag tänkte, att om ödet velat att Husam skulle komma tillbaka till mig, så vore han redan här. Jag ville inte längre vara ensam. Då hörde jag Tala bint Tufala sjunga en sång, som måste handla om mig.

Min älskade är å en fjärran strand
Jag kan inte se honom mer
Min älskade sliter ödets band
Han i sitt hjärta mig ser

Min älskling dansar i kungens slott
Hon kan inte se mig mer
Min älskling bannar ödets lott
Men med sin mun hon ler

Se hur jag dör på öde strand
Se hur min lycka flytt
Se, hjärtat släppt sitt sista band
Se, hon älskar på nytt!

Ni känner alla Tufala, vacker som en spegel men med lika stort djup som dess kalla yta. Hon sa att hon skrivit versen själv, inspirerad av sagorna, men jag trodde henne inte. Jag frågade henne vem som var författaren, men det ville hon inte säga. Jag tror än idag att det var Khalil. Jag tror att det var han som räddade min kärlek, som fick mig att stå fast vid Husam, även om tiden runnit ut. Men endast Allah känner sanningen.

Det var då vi hörde flaxande vingar kring palatset, vi hörde vakternas skrik och samlades vid porten, där en stor svart tiger, lång ock kraftig, med två stora vingar, långa som vita kameler, och skinande päls som reflekterade månens strålar, trädde fram. Kalifen själv mötte den, utan skräck, utan att ens omgjorda sig med sitt fruktansvärda svärd. Och se, djuret bugade inför de rättrognas emir, lade huvudet på marken och ödmjukade sig. Vem hade väl sett på maken? Khalil log och talade om att Husam måste lyckats, men var är han själv? Skall han inte komma och begära sin belöning, min hustru Halima, skön som natthimlen? Han kallade mig till sig, och jag gick fram till honom och tigern, ivrigt spanande efter min älskade bland folket som samlats på platsen utanför. Men ingenstans såg jag hans resliga skepnad.

Många av er var där den dagen, men det var du, Dalilah al-Nakar, kalifens första hustru och sannsägerska, som såg igenom hamnbytet, som berättade att den tiger som stod framför oss var Husam själv, förvandlad. Det var du som sade oss att vi inte skulle pröva vår magiska makt mot förvandlingen, utan låta ödets vilja råda i denna sak. Det var dina ord som fick världen att virvla för min blick, som fick natthimlen att spinna och som gjorde att jag dånade, mitt på torget inför kalifen och allt folket. Men ingen skam kom över mig för detta, utan alla klagade, grät och slet sina klädet för min olyckas skull, så att kalifen fick slänga ut guldmynt i folkhavet för att lugna stämningen. Endast Husam al Jana Nimr, Husam den flygande tigern, förblev oberörd och gick bara fram och slickade mig i ansiktet. Jag vaknade, och han satte sig vid min sida. Han tröstade mig med sina klara ögon, mörka som natthimlen men strålande som stjärnorna. Även om det var ett vilddjurs ögon, inte en tänkande mans klara blick, så var de fyllda av kärlek och tillgivenhet.

Resten av historien har ni upplevt eller hört. Ödet, som leder våra steg på de stigar vi aldrig kan ana i föväg, ordnade allt till det bästa. Khalil gav Husam som gåva till mig, eller mig till honom, så som han lovat. Ändå kunde han behålla mig, jag kunde vara kvar här i harim, där jag vuxit upp och där alla mina vänner och min dagliga gärning finns. Husam följer mig i hälarna vart jag går, han värmer min bädd, ligger vid mina fötter när jag arbetar, han deltar i dans och lekar och han fyller alla i sin omgivning med trygghet genom sin trofasthet. Samtidigt kan man ana raseriet som finns under ytan, och som håller nyfikna och påträngande människor borta om vi ger oss ut, som vi får nu efter Khalils bud, vars bakgrund är en egen historia.

Ja, han älskar mig fortfarande, min Husam, även om han inte längre har en mans tankar att utrycka det med, han älskar mig med hela sitt hjärta och hela sin djuriska ande. Det var dit jag ville komma, även om jag samtidigt berättat hela mitt livsöde för er, kära medhustrur. Ödet förde allt till det bästa, och lät mitt kluvna hjärta både stanna hos er och Khalil och samtidigt ha min älskade Husam med mig. Jag vet inte själv om han är mer lycklig nu än han var när han talade till oss. Då var han en rastlös yngling som sttändigt strävade efter ett nästan omöjligt mål, nu är han en vuxen tiger som funnit sitt hjärta, sitt inre lugn. Ja människan spår och ödet rår, och litet tjänar det till för oss dödliga att försöka förstå dessa ting. Men ett vet jag, och det är att kärleken behöver ingen tanke för att finnas, ingen röst för att tala och ingen analyserande blick för att förstå.

Med dessa ord satte hon sig ner, och Husam kom fram och lade återigen sitt stora svarta huvud i hennes sköte. Hon klappade honom och drog honom till sig, och han rullade ihop sig bland kuddarna så att de låg omslingrade.

Den heta delen av dagen hade passerat, och på gården nedanför kom de yngsta flickorna, som kommit efter Jennikki till palatset, ut för att leka. Tyst skingrades kvinnorna i galleriet, var och en gick till sina sysslor, somliga leende, somliga försänkta i tankar, någon suckande över sitt eget ouppfyllda kärleksöde. Bara den stora kattens lyckliga spinnande bröt tystnaden.

Ja, kvinnorna i palatset, i sanning avundsvärda, lever det mest lysande liv, fullt av underbara äventyr, utan en tanke på pengar och försörjning. Jag, å andra sidan, är bara en enkel sagoberättare, som gärna tar emot gåvor för att köpa mig öl och mjällt kött från feta lamm, så att jag kan läska min gom och smörja min strupe för en annan historia. Så var generös, o ädle lyssnare, på det att ödet må vara din vän och du må kunna komma tillbaka hit en annan middagstimme och höra andra historier, ännu mer fantastiska än denna.