Denmark 1870 (Oscariana)

From Action
Revision as of 21:23, 24 May 2007 by Urban (talk | contribs) (Swedish template.)
Jump to navigation Jump to search
OscarianaOscariana
Oscariana


När beskedet kom om att Preussen förklarat krig mot Sverige, var Harry Blixt i norrköping, i ingenjör Grips anläggning för provflygningar. Han hade sett på medan ingengör Grip hade putsat på prototypen av sin aerodyn. Flera tidigare försök hade bara resulterat i små skutt, men nu hade alla tidigare problem åtgärdats. Nu blev dock Harry tvungen att lämna Grip för att inställa sig vid sitt regemente. Han kunde dock motivera en viss fördröjning genom att telefonera hem efter den utrustning han behövde, att skickas till norrköping. Trots allt kunde han därmed ändå sälla sig till publiken när ingenjör Grips prototyp lättade från marken och på ostadiga vingar gled över östgötaslätten.

Efter en resa med ett överfullt tåg, även i första klass, så inställde han sig på Livregementets husarkår. Regementet skulle sättas in i södra Danmark och eftersom Harry hade erfarenhet av området sedan tidigare omplacerades han till staben som rådgivare och befodrades därmed till Kapten. Trupperna gjordes omedelbart redo för avmarsch och begav sig mot skåne för överskeppning till Danmark.

Oturligt turande.

Fria luftvägar.

Luftskepp i blåsväder.

Nattlig felnavigering.

Cigarrer och gammal dynamit.

Läcka från lådorna.

Harry drog fundersamt ett djupt bloss på cigarren. Bland de saker Harry erinrade sig om dynamit så var vad de "svettas" en av dem; nitroglycerin. Han började undersöka var läckan kom från när glöd föll från cigarren. Det blev en liten knall, men inget mer märktes, direkt. Harry tittade efter och upptäckte att flera av dynamitlådorna hade börjat brinna, Det var inga stora lågor, men medan han sparkade ut elden på något ställe tog det sig på ett annat. Han såg sig om efter något att bekämpa elden med, men hittade inget. Han lade däremot märke till en dörr. När han öppnade dörren blåste det in en frisk vind och elden tog sig ytterligare. Dynamitlådorna stod för tätt för att han enkelt skulle kunna kasta ut dem en och en och dessutom brann de. Han knuffade på staplarna med lådor. De kasade sakta närmare kanten. Det gick för sakta. Han tog i allt han kunde och den första stapeln föll brinnande ut genom dörren. Det minskade motståndet och plötsligt gick det lättare. Mycket lättare. Harrys sista kraftansträngning var större än det behövts och när allt motstånd plötsligt försvann fanns inget som höll kvar honom utan han följde med ut.

När han föll ut från öppningen kom han emot ett rep som snodde sig om hans ben. Hängande upp och ned, med snodden till pälsan under hakan, hörde han hur lådorna kraschade i något som inte alls lät som marken, snarare som om de slog igenom ett tak. Strax efteråt kom flera kraftiga explosioner och tryckvågen fick luftskeppet att gunga till och fick Harry att pendla kraftigt. Han försökte att få tag på repet med händerna, men blev till slut tvungen att sega sig upp längs sitt ben. Efter en ordentlig ansträngning så hängde han i alla fall på rätt håll i repet. I svagt sken från lågorna, nu i hög fart lämnade bakom dem, kunde han se att det var en förtöjningslina som var fäst en bra bit bakom gondolen, i luftskeppets kropp. Det skulle vara svårt att ta sig in i luft skeppet igen.

Det andra alternativet skulle vara att ta sig nedåt. Han vände blicken nedåt just i tid att se att han var väldigt nära marken och på väg rakt in i ryggen på en ryttare. Kollisionen slog ryttaren ur sadeln och Harry tappade taget om repet, men lyckades hålla sig fast på den vilt galopperande hästen. Han höll in hästen och vände tillbaka i mörkret för att leta efter den lycklösa ryttaren. Han red fram och tillbaka ett par gånger utan att hitta honom. Tillslut gav han upp och funderade på åt vilket håll han skulle resa. Efter att funderat på om hans skuld i olyckan med dynamiten skulle uppenbaras och om något viktigt förstörts bestämde han sig för att fortsätta åt andra hållet längs vägen.

Efter någon timmes ritt kom han fram till en by vid namn ???. Han kände inte igen det, men vem kunde hålla reda på alla små byar i Pommern. Han red upp längs förlängningen på vägen vilket var huvudgatan och stannade upp utanför ett värdshus som spred ett inbjudande sken över gatan. Det var sent och han längtade efter en varm säng. Det visade sig att denna höll på att stänga och de var fullbelagda för natten. De erbjöd inga möjligheter till övernattning, trots Harrys protester och påpekande att det faktiskt var krig. Utestängd såg han sig om. Det var en liten by och tveksamt att de skulle ha fler alternativ till övernattning. Han hade på väg in lagt märke till ett större tvåvåningshus, i det närmaste en herrgård, inne i byn, en bit bort längs gatan. "Nåväl" sade han till sig själv, "Nöden har ingen lag och i krig och kärlek är allt tillåtet..." och ledde hästen mot huset.

När han kom fram fann han grinden olåst och ledde in hästen i stallet. Trots sin trötthet sadlade han av och rycktade hästen innan han gick fram till huset. Dubbeldörren i den stora entrén var låst. Harry letade runt något i sina fickor och hittade vad han sökte. Den underligt böjda ståltråden hade tjänat honom väl när greve Hamilton låst om sin dotter, så även nu. Dörren gled upp och Harry steg in i den galanta hallen. Han stegade raskt runt tills han fann köket, eller kanske snarare skafferiet. Där tog han för sig av bröd, kall kyckling och några flaskor öl. Han tog detta med sig, men lämnade några mynt som väl skulle täcka maten, och letade rätt på ett lämpligt sovrum på övervåningen. Det blev huvudsovrummet med en väl tilltagen dubbelsäng. Efter att glupskt satt i sig maten och ölen somnade han snabbt.

Långt innan gryningen, inte långt efter att han somnat, vaknade han av ett ljus i rummet. Yrvaken tittade han upp på en ung kvinna i nattlinne med en ljusstake i handen som stod och studerade honom. "Vem är du?" frågade hon "och vad gör du här?" Han reste sig på en armbåge så täcket gled ned från bröstet, och med ett så självsäkert leende han kunde uppbringa svarade han "Det är ingen fara. Jag är greve kapten Blixt och jag behövde någonstans att sova. Jag trodde att det här huset var tomt. Jag är hemskt ledsen om jag stör.". Han kunde knappt hålla ögonen öppna men tillade "Skulle vi kunna tala mer om det i... imorgon?" och kvävde en gäspning. Sedan gled han ned på rygg och huvudet sjönk sakta ned på kudden.

Nästa gång han vaknade var det av en solstråle som lyste honom i ansiktet. Sakta blev han medveten om att någon strök honom över håret. Han var inte ensam i sängen. Den unga kvinnan låg bredvid honom under täcket. "Vad... vad gör du här?" undrade han, fortfarande trött. Hon lutade huvudet i handen och svarade, begrundande honom "Jag kände mig så ensam i det stora kalla huset. Far, mor och hela hushållet är på resa. Det är bara jag och min jungfru kvar och hon bor i tjänstefolkets flygel, så jag bestämde mig för att hålla dig sällskap." Hon log ett leende som fick honom att aldrig vilja lämna sängens värme. Det spred sig till hans läppar och han insåg vad vacker hon var där hon låg bredvid honom med solen spelande i hennes blonda hår. Han lutade sig försiktigt fram och kysste henne...

Vid lunch gav Harry sig ut för att skaffa proviant för sin fortsatta resa. Han ville inte belasta den unga frökens gästfrihet mer än nödvändigt. När han strosade runt på ett torg fullt av stånd hörde han militär tyska talas bakom honom. När han sneglade över axeln upptäckte han att det var två preussiska officerare i flottuniformer. "Vad gör de här i svenska pommern?" tänkte han tyst för sig själv och drog sig försiktigt bakom ett stånd med upphängda tyger för att fortfarande kunna tjuvlyssna på dem.

"Har du någonsin hört om något så nedrigt som att anfalla mål som inte innehåller militärer?" "Jo, det var oetiskt att anfalla ubåtsfabriken. Turligt nog är det ingen där på natten." "Men den kan vara effektiv, den nya svenska krigsstrategin. Vi borde kopiera de svenska luftskeppen."

Ur samtalet fick han ut flera saker, men det som upprörde honom mest var att han inte var i Pommern utan i ???. Han begav sig omedelbart tillbaka till huset.

Farväl

När han sadlade på hästen slog det honom att han det var ett militärt hästtäcke. Han tittade närmare på utrustningen på sadeln och konstaterade att den inte var svensk. Bland annat innehöll den en grå preussisk långrock. Han lade särskilt märke till dispatchväskan. Det var en budbärare han av misstag slagit ur sadeln. Tyvärr innehöll den inga dispatcher, men det kunde fortfarande fungera som täckmantel.

Rider längs kusten österut.

Gränsöverskridande.